Aftonbladet – 30 september 1864, sida 2

få frågor, ständigt med ett slags blyg tvekan, blickande bort till sin predikande vän, hvars omdöme tycktes vara regeln för hennes uppförande. Modren betraktade honom också, icke blott af nyfikenhet. Mitt barn, hviskade hon, jag hade hoppats få se dig allena, men denne unge kavaljer — Nej, min goda fru gif mig ej en så ohelig titel, svarade den okände. Jag har alsagt mig denna verldens flärd och fäfänglighet, tillika med en tvåhundraårig baronettitel. Ni ser i mig nu mera helt enkelt John Pryse, Guds och parlamentets tjenare; emellertid, mina damer vill jag draga mig tillbaka. Skönaste Marie, ett kort farväl? Hon kysste den unga enkans hand med en min, som alls icke var puritansk, och försvann. Moder och dotter tillbragte en timma tillsammans. Marie talade glädtigt om sig sjelf och sitt hushåll, men då modren ej tycktes tänka på att lemna henne, började hon blifva orolig. Leltice hade dock ej styrka att säga sitt ärende; hade det blott varit att hviska i en älskande dotters öra: barn, din moder lider brist! men att säga det till denna ståtliga, stolta qvinna, så intagen af sig sjelf — föreföll nästan omöjligt. Och dock måste det ske. Darrande började hon berätta huru man stulit hennes börs. — Ah! då behöfver ni litet småmynt för att vid hemfärden betala roddaren, sade lady Vandyck, hvarefter hon befallte en tjenare hemta en liten börs med silfvermynt och lemna den till det der fruntimrets. Letftice var nära att afslå den erbjudna skänken — myntet brände hennes fingrar, yckte how nästan — men hennes modersnjerta ville ännu ursäkta Marie, hvi-kade Njemt att Marie menade väl och blott i tt, ej i sak, misstog sig. Hon mottog deröre börsen. Huru kunde dottren veta att less innehåll var de gamla föräldrarnes siste utväg att undslippa nöd och elände?