Aftonbladet – 30 september 1864, sida 2

?Aro vi det, Lettice?? svarade han tankspridd. Jag är rädd att om vår pension ej utbetalas, så blifva våra penningar slut inom några dagar. Om jag skulle — endast för att tala om pensionen — ännu en gång gå till Marie ?? Till lady Vandyck?? sade den gamle mannen med en blixt af vrede i den dunkla blicken. -?Jag trodde mig ha sagt dig att vår Marie hädanefter borde vara död för oss. Kalla henne blott lady Vandyck.? ?Jag kan ej, Patrick, jag kan det ej! Ehuru hon, så att säga, stängt sin dörr för sin stackars gamla mor, är hon dock alltjen vår Marie. Hon skall nog vara vänig mot mig. Jag ber dig, Patrick — låt mig gål? INej.? Men Lettices modershjerta kände intet af mannens och fadrens sårade stolthet. flon försökte ännu en gång att erhålla Patricks bifall till sin önskan, Jag vill ej bedja vår dotter om någon allmosa?, sade hon. Nej, Patrick, om du så önskar skall jag ej begära något af henne. Men jag längtar efter att se henne. Hon är nu enka och sorgen har kanske uppmjukat hennes hjerta. Hon har ett barn, och ej förrän man eger ett sådant kan man veta hvad rioderskärlek vill säga. Mins du ej, huru jag gret, då lilla Marie föddes och tänkte på min egen mor, som jag aldrig sett? Var viss på att denna samma Marie nog nu beder mig vara välkommen.? uthven svarade ej på dessa milda böner, och försjönk snart uti sin vanliga tankspriddhet. Jag skall försöka i morgon, tänkte Lettice, då hon på ett tecken af honom satte sig bredvid honom, medan han i skymningen slumrade en stund. Han brukade ofta slumra så, hållande hennes hand i sin. Men nästa morgon gick han tidigt ut, och då Lettice blifvit allena, kunde hon ej bekämpa sin längtan efter dottern. Kanske hoppades hon också att dennes barnsliga kär