emellertid vara, att pålvestatens oafhängig-: het och integritet försäkrades, och deraf förklaras, att Italien uttryckligen och fullständigt låtit alla sina fordringar på Kom falla. Sedan man först blifvit ense om denna punkt, kundej man blifva öfverens om ltafiens politik mot Österrike; ty Frankrike har samma intresse som Italien af att Österrike hvarken med beväpnad hand eller med sitt inflytande blandar sig uti Italiens förhållanden, och om saken uppfattas på detta sätt, är det ett vilkor för Italiens försvar, att franska armen stadnar ännu 2 är i Rom. Det är intet tvifvel, att alla sakkunnige män uti Italien skola anse ockupationens fortsättning under denna tid såsom en fördel, som icke kan uppskattas för högt, och såsom en strategisk nödvändighet af främsta rang... Österrike skulle ögonskenligen nu på lättasle sätt kunna lösa alla förvecklingar, som den fransk-italienska traktaten är afsedd att tillmötesgå och förebygga, om det å sin sida ville intaga en ren och klar ställning till Italien, liksom italienska regeringen gjort detta för Roms skul; och om det ville erkänna ett fullkomnadt faktum, hvaremot det icke längre kan uträtta något; det skulle kort sagdt nu på fredlig väg kunna lösa den vigtiga venetianska frågan. då denna både nu och framgent bereder båda rikena svårigheter och beständigt hotar och oroar Europa.? Köln. Zeit. betraktar traktaten af den 15 September såsom ett vittnesbörd, att ett närmande egt rum mellan England och Frankrike, och flera franska blad yttra samma åsigt. Det är i alla händelser visst, att franska ockupationen af Rom länge varit en stötesten för en gemensam politik mellan vestmakterna uti den italienska frågan, och engelska tidningarne uttala sig derför, såsom man kunde vänta, gynnsamt om den nu vidtagna lösningen af romerska frågan, om de än äro något återhållsamma i sina loford, emedan de närmare vilkoren för öfverenskommelsen ännu icke äro fullständigt kända. I några engelska utlåtanden yttras fruktan för att Italien nödgats bringa nya territoriella offer, för att få de franska trupperna aflägsnade från Rom; men Opinion Nationale förklarar, att dertill icke finnes ringaste grund. Morning Post anser traktaten för den vigtigaste händelse, som inträflat i Europa sedan freden i Villafranca och gillar valet af Florens till Italiens hufvudstad. Times för den 22 framhåller, att pålven efier de franska truppernas afgång från Rom skall bli alldeles oafhängig af italienska regeringen, och antager, att han i denna belägenhet skall nödgas gifva efter; men denna åsigt molsäges bestämdt af de klerikala bladen, som bäst måste känna till romerska hofvets sinnesstämning. TIsitt följande nummer har Times också redan ändrat mening, i det den förmenar, att Florens blott är en mellanstation på vägen till Rom, och på grund af denna uppfattning kommer till det resultat, att Victor Emanuel gerna kunnat fortfarande residera i Turin, tills han håller sitt intåg i Rom. Köln. Zeit. innehåller följande skrifvelse från Turin af den 21 September: Det var i dag en het dag. Flera egendomsegarec, som ha hus under byggnad, läto i måndags, så snart underrättelsen om hufvudstadens förläggande till Florens blef bekant, arbetena upphöra och afskedade arbetarne. Dessa arbetare och annat sysslolöst folk tågade i dag på morgonen genom gatorna med fanor, på hvilka stod attläsa: ?Rom eller Turin?. En del butiker måste stängas, och fram ör rådhuset trängdes stojande folkhopar. Minghetti har förrådt oss!? hör man ropas. Municipalrådet har genom sin syndikus låtit utfärda en energisk proklamation till folket, hvari det på det bestämdaste förklarar, att det skulle veta strängt iakttaga hvad dess pligt fordrar. En liten skara drog till San Carlotorget, hvarest Turiner-tidningens byråer äro belägna, och ville storma dem; men Quzesturen, d. v. 8. polis-prefekturen, är blott några steg från denna plats, och gendarmerna lyckades afvärja stormen; häktningar förekommo, det skall äfven ha kommit till ett handgemäng, hvari några sårades, ja man skulle till och med haft att beklaga förlusten af några menniskolif. Regeringen synes ha varit orolig, ty utom polissoldaterna (carabinieri) fanns blott ett kavalleriregemente och några kompanier bersaglieri i staden. Då man hade utspridt det ryktet, att nationalgardet var uppretadt och ämnade göra gemensam sak med de upproriska, kan man lätt förstå ministerens bekymmer. Men lyckligtvis har den egentliga Turinerbefolkningen oaktadt sin ostadighet ännu nog patriotism för att inse, att en underrättelse, som i Milano, Genua, Neapel, Parma, Bologna, Florens o. sg. v., helsats med jubel, icke kunde gifva någon italiensk stad giltig anledning till ett upplopp... Konungens hållning har ock bidragit att lugna de oroliga. Man vet, att han yttrat det tvungna medgifvandet: ?Jag gör det i lialiens intresse och har ingen rätt att kalla för ett offer hvad som hiott är uppfyllandet af en pligt?. Regeringen har så till vida begått ett fel, att den icke förberedt sinnena på denna underrättelse, utan låtit den komma som ett häftigt åskslag öfver piemonteserna. Hela dagen rådde stor oro 1 staden och i vissa stadsdelar kunde åkande icke slippa fram. Oväsendet är förfärligt, men man koppas, alt det icke skall komma till någon allvarsam konflikt; det är redan sorgligt nog att blod flutit. Visserligen hota några med handlingspartiets mellankomst, men jag tror, alt dess anförare skola kommendera till stillhet, och äfven Garibaldi råda till tälamod och lugn förbidan. Såsom jag nyss hörde, äro samtliga de högre embetslokalerna besatta med karabinierer och torget San Carlo af kavalleri, bersaglieri och karabinierer. Nationalgardet helsas af folkmassan med hurrarop och svarar lika hjertligt. Dei förmiddegs häktade ha blifvit återgifna till nationalgardet, och öfver allt säges, att den blodiga sammanstötningen var blott en följd af en beklaglig tillfällighet. Trupper lära vara hitkommenderade från Milano och Alessandria. Ministeren befinner sig med anledning af orolioheterna i ett slaos krigs