ARIAIIN UCT MY SSISTITI SA DU OIOEsRe Några anteckningar om ångbåtsfarten 1 Sverge, före år 1840.) Samma år som ångskep et Carl Johan började sina turer, eller 1 32 gjorde äfven två andra ångfartyg, Stockholm och Föreningen, sina första resor. Hvartdera af dessa fartyg hade 2 stycken 22-hästars maskiner med balanser. Stockholm, som var bygdt på Owens varf, gick först på Norrköping, men befanns snart vara för djupgående för detta farvatten, hvarföre det. 1 stället användes mellan Stockholm och Åbo, men här var det väl litet för öppna sjön. Efter några år måste Stockholm dock upphöra med sina turer på Finland, hufvudsakligen till följd af de ständiga prejningar och trakasserier, som från ryska sidan användes för att hindra en allt för liflig? förbindelse mellan Finland och gamla Sverge. Då t. ex. vid ankomsten till Åbo restaurationen hade öfver några buteljer spirituosa v. 8. v., belades dessa med en så hög afgift, att egaren hellre velat skänka bort dem än betala afgiften. Otaliga trakasserier med passviseringar och spaningar efter personer, som, enligt ?Svarta boken?, förmenades inträde inom OCzarens landnumären, hörde till ordningen för dagen, o. s. v., hvarigenom trafiken hindrades och företaget icke kunde bära sig. Stockholm var i alla afsecnden ett ganska nätt och vackert farlyg, samt det mest snabbgående på sin tid. Dock voro måskinerna för svaga för bogsering, hvarföre det också hände att, då det år 1826 skulle bogsera fregatten Eurydice upp till Stockholm drefvos båda fartygen af enlaber vind emot en udde i Tenö sund och blefvo der stående i muddern tilldess ett motsatt vindkast förbjelpte fregatten både på djupt vatten och med seglens tillhjelp upp på Stockholms ström. Då brukspatron Owen fann, alt bäde skrof och maskiner voro för klena, drog han 1830 upp fartyget på land och förlängde det genom att bygga ett nytt förskepp utanför cet gamla, som fullständigt bibehölls, så att fartyget fick två förstäfvar och två bogar, mellan hvilka var ett mellanrum, der besättningen skulle bo. Sedan det äfven erhållit starkare maskiner, skickades det till Riga, der det såldes och lärer gått i flera år. Föreningen, som byggdes på handelsvarfvet i Carlskrona, var så bred, att pannorna stodo bordvarts och maskinerna midskepps mellan dem, hvarigenom fartyget hade ett ovanligt utrymme för både gods och passagerare. Det bestämdes för fart mellan Stockholm och Carlskrona, och började dermed 1822. Emellertid inträffade ofta, att en enkel resa mellan dessa båda ändpunkter erfordrade en hel vecka, nemligen från Stockholm till Norrköping 2 dagar, derifrån till Westervik och Kalmar 3 dagar och på sednare stället ofta i följd af frisk motvind 2 4 3 dagars uppebåll innan resan kunde fortsättas till Carlskrona, hvaraf följde, att allmänheten aldrig kunde med ringaste tecken till säkerhet dedöma när fartyget skulle komma eller gå. Denna osäkerhet, den långa vistelsen ombord, ofta inträffande skador å maskineriet och, man måste tillägga, en myckenhet andra missförhållanden och obehag, som den tiden egde rum, afhöllo i allmänhet passagerare att medfölja på den nya ångbåten. Som ved begagnades, åtgick mycken tid till dess inlastande. Om nätterna stördes passagerarne af det Jupp: hörliga dänet, då ?vedbyrorna? nedkastades på däcket; om dagarne stängde vedstaparne passagen och förorsakade sålunda vantrelnad. Ofta gjordes långa omvägar för att lägga till vid lastbryggor, der ?bränsle? kunde hemtas, och öfverallt gick ångfartygets expedierande? ytterst långsamt, emedan ingen vana vid sådana saker förefanns och ingen påpasslighet eller ordning ännu blifvit etablerad. Fartyget var styft och starkt, och dess nitiske befälhafvare, löjtn., baron von Knorring, var outtröttlig och hade i de flesta fall att bryta en ny bana, hvaraf efterkomn.ande ångbåtskaptener och rederier haft fördel. Bland annat antog han ett par lotslärlingar till styrmän, hvilket var upphofvet till de, numera, på alla ångfertyg befintliga s. k. rorgängarne. Sjelf aflöste han dem, som oftast, vid styrningen, och vanligtvis var en af de tre nere i maskinen för att hjelpa de mindre kunnige maskinisterna att emöja lagergångarne eller täta pannorna, i hvilka de nära belägna balanserna ofta ekafde hål. Vid en sådan lagning under gång inträffade, att styrman Åhlström, som sedermera sjelf blef befälhafvare på fartyget och allmänt gick under benämningen träbenet?, fick sitt ena ben krossadt under balansen, hvarefter han måste ligga 3 långa dagar ombord, innan han kunde föras till Serefimerlagarettet, der benet amputerades. Mångfaldiga voro de svårigheter af alla slag, som löjtnant Knorring hade att öfvervinna, icke blott af väder och vind, dem han lugnt mötte i sin slokiga hatt och stora skinnkrage, utan af okunniga medhjelpare, däliga anordningar, ovana hos alla, såväl den stora allmänheten som dem, hvilka särskildt hade med fartygets alla förhållanden att göra. Ehuru at naturen godhjertad, var dan avartmuskigca harnonren en viktie hysa