såsom i rofvorna, samt i alla ruttnande växtämnen. Största delen af dessa uppgifter har man dock mycket goda skäl att antaga för oriktiga och beroende på förvexlingar med andra småmaskar; med säkerhet ha trichinerna blott påträffats hos åtskilliga varmblodiga djur, bland hvilka kunna nämnas mullvader, möss och råttor. Vore det nu afgjordt, att dessa djurs trichiner hörde till samma art som svinets och menniskans (Tr. spiralis), skulle svinens infektion icke vara svår att förklara, då de, såsom man vet, icke försmå liken af sådana smådjur; man har dock framkastat något tvifvel om att de särskilda djurens trichiner äro af samma art, och så länge detta icke är fullkomligt utredt, måste detaljerna af frågan lemnas oafgjorda. Men så mycket kunna vi med temlig säkerhet säga, att svinen endast smittas af sin djuriska föda, af de as och det affall, som det under den liknöjda och försumliga skötsel, för hvilken de äro föremål, tillåtes dem att efter behag sluka i sig. Hvad som således är att göra, för att hålla deras kött rent från de farliga maskarne — och dettå gäller icke mindre för dynten än för trichinerna -— är lätt att inse: det bör icke tillåtas dem att springa fritt omkring i skogarne och på fälten, för att sjelfva söka sin föda; i stället för att de hittills framför alla andra husdjur blifvit behandlade med liknöjdhet om renlighet och omsorg i valet af deras föda, böra just de hädanefter bli föremål för en särskild omsorg i detta afseende. De måste i hela sitt lif endast stallfodras; man måsta noggrannt förebygga möjligheten, att råttor, möss, mullvader och dylika smådjur komma att utgöra beståndsdelar af deras föda, och vill man gifva dem djurisk föda, måste man, till och med om man väljer oskadliga ämnen, likväl användå en minutiös omsorg på att betrygga sig mot tillfälliga inblandningar af till och med de minsta qvantiteter rått fläsk.