spekulanter mycket stort och den i pant taga grödan blef snart försäld. en för revolutionens befrämjande till 12 års tvångsarbete i de siberiska bergverken dömde professorn vid universitetet i Warschau, Dybek, har blifvit vansinnig, hvarföre hans deportation blifvit uppskjuten. Trichkinerna. (Slut från gårdagsbladet.) (Författaren redogör härefter för de fördelar, som han anser kunna erhållas genom inrättandet af elagtarhus samt fortfar derefter :) Om trichinerna vore den enda olägenheten hos kött, som föres till torgs, skulle det nästan vara för mycket begärdt, att de, så inge de icke hos oss spelat en större roll, än som hittills varit händelsen, skulle kunna gifva anledning till så stora och dyrbara företag som anläggandet af slagtarhus; men i sjelfva verket fins det dem förutan tillräckliga skäl härtill. De flesta menniskor letva säkerligen i den tron, att man aldrig bjuder ut åt dem kött af djur, som icke varit fullkomligt friska; de antaga, att sjukdomar hos husdjuren höra till sällsyntheterna, och att det faller af sig sjelf att köttet af de sjuka djuren icke kommer i handeln. Detta är en särdeles stor villfarelse. Öfverallt i verlden förtäres en mycket stor mängd sjuk boskap, i Berlin t. ex., enligt pålitliga uppgifter, minst lika mycket sjuk eom frisk. I och för sig kan nu ingenting invändas häremot; åtskilliga af de sjukdomar, som boskapen oftast lider af, göra icke dess kött skadligt, och det vore en oskälig stränghet och en dälig ekonomi att förbjuda dess försäljning. Köparne böra blott naturligtvis icke hällas i okunnighet om besk ffenheten af vet kött, som bjudes ut ål dem; men om detta iakttages — hvaraf det då blir en naturlig följd, att sådant kött säljes till billigare pris — bör det öfverlemnas åt dem sjelfva, om de vilja göra detta kött till handelsvara. Redan här blir således kontrollen från myndigheternas sida nödvändig. Det måste likväl här anmärkas, att ingalunda köttet af all sjuk boskap kan med trygghet förtäras; om flera sjukdomar vet man med större eller mindre säkerhet, att de göra köttet skadligt, ja till och med lifsfarligt. Vi ha genast ett exempel härpå i det trichinhaltiga köttet, likaså i det med dynt behäftade, hvilket är källan till våra binnikemaskar och de mera sällsynta, men också ofta farligare blåsmaskarne; vidare måste köttet af boskap, som dött af mjeltbrand, galenskap, förgiftning och flera andra sjukdomsfall, anses åtminstone högst misstänkt. Det tyckes derföre i dessa förhållanden ligga ett mer än tillräckligt skäl att af myndigheterna fordra en noggrann kontroll öfver slagtboskapen och det kött, som föres till torgs, och den fördragsamhet som länge 1 denna fråga bevisats auktoriteterna, tyckes nu böra upphöra under påtryckningen af den icke ogrundade trichinfruktan. Låt det först bli allmänt bekant bland allmänheten, att ingen är säker för att bli förgifven genom sina dagliga måltider, och låt det dernäst bli tydligt för henne, att det enda betryggandet häremot ligger i uppförandet af slagtarhus och den dermed förbundna kontrollen öfver slagtarnes varor — så skola dess anspråk på sådana snart bli så högljudda och enträgna, att de skola tvinga magistrater och kommunalstyrelser att afstå från sina buttra invändningar och sin tröga oginhet. (Författaren meddelar härefter en redogörelse för hvad allmänna slagtarhus kostat i anläggning i andra länder och de inkomster kommunerna haft af dem samt afslutar derefter sin uppsats sålunda :) Anläggningen af slagtarhus är dock hvad trichinfrågan beträffar blott en palliativåtgärd, hvarmed man icke bör slå sig till ro; ty till och med om den lemnar oss den allra största trygghet mot trichininfektionen, sker detta blott genom den möjligen icke obetydliga, ekonomiska olägenheten att nödgas förklara en del af det kött, som Jandet producerar, för obrukligt och förstöra det. Vi få derföre icke nöja oss med att beskydda menniskorna mot trichinorna: vi måste om möjligt äfven ulsträcka våra bemödanden till djuren och bland lem isynnerhet svinen. Det första vilkoret för, att detia skall lyckas, är, att vi upptäcka källan till svinens trichiner. Liksom de med fläsket föras in i våra kroppar, likså kunna vi med säkerhet säga, att svinen få dem med sin föda; men dessa djur äro så allsidiga och litet kräsmagede i valet af sin mat, att de gifva oss ett vidt fält för våra undersökniagar, om vi skola uppleta deras trichiners ursprung. Skulle man nu tro alla de upp: gifter om hvarest trichinerna förekomma, hvilka på sista tiden lemnats, skulle ingen svårighet vara förbunden härmed; viskulle blott ha svårt att förklara för oss, att icke nåstan alla svinkreatur äro angripna. Några naturforskare tro sig nemligen icke allenast ha funnit triehinerna i åtskilliga däggdjur och foglar, utan äfven synnerligen ofta i daggmaekarne, ja, till och med i växter,