Aftonbladet – 28 september 1864, sida 2

sin svärfaders välsignelse, och konungen smålog så nådigt och hjertligt mot Patrick Ruthven, att hofmännen samlade sig omkring honom, som om de i honom redan sett en ny lord at Gowrie. Men den gamles fasta hållning hade försvunnit; han såg sig oroligt om efter sin hustru. Låt oss gå hem, sade han helt uttröttad, och derpå gingo de hem till sin fredliga boning i Chelsea. Då de kommit hem aflade Patrick sitt svärd och sin präktiga mantel med en lätt suck af tillfredsställelse. Ah, Lettice!sade han, älskade hustru, vi äro lyckligare här! Hon hade kanske drömt om den glans och ära, som en dag skulle återgifvas honom, men nu såg hon att detta aldrig skulle ske. Antingen hade han aldrig egt någon irelystnad eller hade olyckan krossat den. Dessutom var han af en stilla, kontemplaliv natur, som föredrog lugnet framför äran. Född till en grefvekrona skulle han dö som on fattig läkare. Lettice tänkte just på detta, då en gäst nträdde i deras boning. Det var en gamnal vän, den skottska damen, som införde Towern den prest, som der sammanvigde let numera åldriga paret. Hon hade nu n hög plats vid hofvet, men besökte tundom det lilla huset vid Cheyne-Walk, fta medförande sina döttrar, båda genom ina giften grefvinnor, ehuru doktor Ruthen af gammal vana ofta kallade dem Grace ch Mabel. Jag medför i dag ett angenämt budkap, sade grefvinnan; det ärFhennes najestäts vilja att jag skulle fråga master f Ruthven — hon känner våra skottska ruk och vanor tillräckligt för att gifva onom denna titel — fråga om master af .uthven var nöjd med sitt mottagande vid ofvet och om han skulle önska att i framden få blifva kungens trogne tjenare. 4Jag har aldrig varit annat, svarade uthven enkelt; Gud är mitt vittne att ig aldrig tänkt på att förråda hvarken