Aftonbladet – 28 september 1864, sida 1

Ave ARR JB BE RN OD till en början uppdraga den skilnad, som numera nödvändigt måste göras emellan de båda begreppen liberal och ?demokratisk?, och ådagalägga, att endast det parti, som är på en gång det ena och det andra, verkligen representerar Turopas progressiva och solidariska sträfvande till menniskoslägtets emancipation. Det exklusiva liberala partiet älskar icke demokratien, och som dess fruktan för henne är ännu större än dess hat, så har detta parti, paralyseradt genom denna fruktan, numera nästan öfverallt i Europa blifvit förvandladt till ett orörlighetens parti, småsinnadt, förblindadt, trångbröstadt, konservativt endast i fråga om sina egna intressen, och sålunda naturligtvis sättande sig emot det allmännas intresse. Detta parti representeras af bourgeoisien och den betydliga del af Europas adel, hvilken icke bibehållande af sin adel något annat än namnet har omfattat bourgeoisiens intressen och passioner. Den återstående delen har deremot sammankrympti tillbedjandet af ett dött ideal, som aldrig kommer till lif. I Preussen utmärker dep sig ännu i dag genom ett dumt öfvermod, hvarunder den förgäfves söker dölja sin r oraliska, intellektuella, politiska och ekonomiska fattigdom, och då den vill inför sig sjelf och inför verlden bevisa sin tillvaro, slungar den sin ridderliga handske emot mensklighet, förnuft och rätt. En ny Josua påstår den sie kunna hämma verldens gång. I Österrike har den af armån gjort sig ett fädernesland och bemödar sig fruktlöst att genom jesuitismens stärkande medel förlänga tillvarön af det af älderdomssvaghet döende riket. I Spanien roar den sig med att återuppväcka inqvisitionen, och i Italien vanhedrar den sig genom österrikiska och påfliga intriger. I Belzien sysselsätter den sig med kongresser som den i Mecheln, och i Frankrike nedsjunker den till barnsligheterna af en på en gång katolsk och bourbonistisk sentimentalitet. I sjelfva England, detta den liberala och progressiva adelns klassiska land, gifves det ett oförbätterligt aristokratiskt parti, som kännande sig öfverflygladt af de moderna idernas påskyndade rörelse envisas med en mera tapper än klok beslutsamhet att icke uppgifva en tumsbredd af sin terräng, och redan frågar sig, huruvida deras förfäder handlat klokt, då de öfvergåfvo absolutismens säkra hamn, för att ge sig ut på frihetens stormiga haf. I Danmark gör deni tysk patriotism, och i Sverge — men ni vet bättre än jag hvad den skulle vilja, men icke vågar göra iSverge. Sålunda ser man denna aristokratiska del af den euroeiska adeln, föråldrad, svag, ögonskenligen emnad utan stöd af intelligensen, som för hvarje dag blir alltmera allmän, förlamad genom en löjlig fåfänga och en ofruktbar egoism, närma sig med stora steg till Don Quixotes ideal eller rättare sagdt Don Ranudo de Colibrados. Hela den återstående delen, d. v. s. den stora majoriteten af adeln i nästan alla länder, har sammansmält och blir för hvarje dag alltmera sammansmält med bonrgeoisien. Bourgeoisiens välde, som infördes i Frankrike år 1830 genom Julirevolutionen, har numera inom Europa blifvit allrådande. Det är hon, som i våra dagar representerar den rena liberalismen, fri från hvarje aristokratisk och demokratisk tillsats. Liberalismen är nu för tiden ytterligt fredlig såväl i afseende på de inre som de yttre frågorna. Den yrkar fred för hvad pris som helst och proklamerar högljudt grundsatsen: ?Hvar och en inom sig, hvar och en för sig, och Gud — ifall det finnes någon, ty derpå är den ej fullt säker — för alla. Och dock har den liberala skolan icke alltid varit sådan. Äfven den bar haft sin hjelteålder, Det var under åren 1815-—-1830, efter Napoleons stora krig, då suveränerna jorde det sista allvarliga försöket att inom uropå återställa den gudomliga rätten, privilegiernas välde och kyrkans makt. Men ourgeoisien, som såg sig stött från tronen genom den klerikala och aristokratiska reaktionen. och hotad i sjelfva grundvalarne af sin tillvaro, ryggade då ej tillbaka hvarken för yttre omstörtningar eller för inre revolutioner. Den proklamerade sjelf folkens solidaritet och räckte handen åt de revolutionära rörelserna i Italien, i Spanien och i Grekland. Den fruktade då ej att agitera massorna, ty den behöfde dessa för att omstörta de legitima tronerna och den fordna nyss återställda regimen. Den kästade sig sjelf in i sammaasvärjningarne och lyckades så väl, att sjelfva slutstenen i den europeiska reaktionen, Bourbonernas tron en vacker dag försvann till konungarnes stora förvåning, hvilka redan börjat på fullt allvar tro den vara evig. Men folken blefvo ännu mera förvånade, då de sågo bourgeoisien dagen efter segern återgå helt Jugat till sina affärer, utan att det ringaste br sig om realiserandet af de ädla ideer, ihvilkas namn revolutionen hade blifvit genomförd, eller om de öfriga folken, hvilka varit mindre lyckliga i deras kamp mot sina förtryckare. Denna förvåning öfvergick till förtrytelse, då bourgeoisien, förgätande sina nyss hållna vackra tal, beslutsamt vände sig emot sina vänner från gårdagen och förklarade demokratien krig. Alt genom folket, ingenting för folket. Sådan var då och sådan är ännu den devis, hvars första sats är en smula skrymtaktig, den andra deremot fullkomligt uppriktig. Demokraternas förvåning och förtrytelse var naturlig men obillig, åtminstone såvida deras förebråelser riktades icke emot en eller annan enskild, som gifvit dem lögnaktiga löften, utan emot bourgeoisien i sin helbet. Ädla känslor, hängifvenhet, försakelse, sjelfförnekelse äro herrliga saker, men inom menskliga samfundet kunna de icke utgöra annat än ett undantag, aldrig regeln. Regeln är, att allt hvad som är till, godt eller ondt, rättvist eller orättvist, sträfvar att bibehålla sig, samt att hvarje politiskt och socialt organiserad korporation måste nödvändigt följa de lagar, som tillhöra dess väsende. Och alldenstund bourgeoisiens intressen stå i strid med demokratiens, borde man ha väntat sig, att den ena skulle räka i kollision med den andra. Ingenstädes visade sig denna kollision så öppet som i Frankrike, och detta var gan