ee Uv ATL, TIGA SERYIMERND MBI KSSRARSLAT SVR FILM sättas, skall med säkerhet detta dock icke verka derhän att allmänt upphör bruket att försända penningar i orekommenderade bref. Orsaken härtill är förnämligast att söka i det ökade besvär och den tidspillan, som för både afsändare och adressat gemenligen äro förenade med ett sådant försändningssätt. Olägenheterna häraf kunna i någon mån förminskas derigenom att utlemnandet af dylika bref genom postverkets brefbärare underlättas, likasom äfven genom en förändring af nu gällande bestämmelser; de åtgärder, hvilka skola vidtagas för utbekommande af. ersättning för förlorade rekommenderade bref, kunna och borde till någon del förenklas. Men, hvad helst i denna väg må komma att åtgöras, skall dock alltid afsändandet af ett.rekommendereadt bref blifva förenadt med så mycket större omgång och besvär, än hvad detkostar att I närmaste breflåda nedlägga ett orekommenderadt bref, att i många fall en stor del korrespondenter skola föredraga detta sednare försändningssätt, der fråga är om ett ringa penningbelopp och isynnerhet om erfarenheten öfvertygat dem derom att en förlust härvid inträffar nog sällan för att icke densamma skulle uppvågas af flera gånger besparadt besvär och rekommendstionskostnad. Synnerligen känbara blefve olägenheterna af det föreslagna förbudet för det stora antalet korrespondent: r, som begagna sig af lösväskor. Der icke sådan korrespondent ansett sig kunna i förväg till postförvaltare aflemna allmänt qvitto å alla ankommande rekommenderade bref, erhåller med först anländande lösväska korrespondenten icke brefvet, utan endast ett tillkännagifvande att detsamma ankommit till postkontoret, hvarefter det på väskegaren ankommer, om han vill med särskildt bud låta afhemta brefvet eller, efter insändande af qvitto, för dess erhållande afvakta nästa lösväskpost, d. v. s. i de aldraflesta fall tre å fyra dagar. Och då af tillkännagifvan:et från postkontoret icke kan vionas någon upplysning om det i ett slutet rekommenderadt bref innelyckta penningebeloppet, har också väskegaren, hvilken möjligen hittills varit van att i rekommenderade bref erhålla endast större penningerummor, icke någon ledning för bedömmandet, huruvida kontante innehållet af det ankomna brefvet ens kan vara så stort, att det motsvarar kostnaden för affärdandet af ett särskildt bud till bref. vets afhemtande. De anförda omständigheterna torde få anses ådagalägga det mindre lämpliga uti att i vårt land söka göra gällande ett stadganI de, som — måhända utan olägenhet — kan tillämpas i andra länder, der i allmänhet .Jafståndet emellan postanstalterna är obetydligt mot hvad förhållandet är i Sverge, utom det att ett förbud att i vissa bref innesluta särskilda slag af försändelser måste Iblitva mer kännbart i ett land, der den J lagliga befogenheten i denna väg hittills varit oinskränkt. Vi betvifla också högeligen, att i folkmedvetandet skulle kunna beredas något allmännare insteg för den sig ten, att någon gör sig skyldig till försni ning genom att på eget äfventyr afstå från den säkerhet för penningeförsändnings riktiga framkomst, hvilken kunde vinnas genom brefvets rekommenderande. Men blefve fallet sådant, är det också all anledning befara, att den föreslagna författningen komme att mycket ofta och temligen allmänt öfverträdas, isynnerhet som ett ör öfvervakande af dess behöriga efterlefvande blefve förenadt med många, nära nog oöfvervinnerliga svårigheter, då väl sannolikt knappt någon skulle vilja som en posttjenstemans åliggande anse, att låta på föreskrifvet sätt undersöka hvart bref hvari möjligen en sedel kunde vara innesluten. Prestelsen att öfverträda det ifrågaställda förbudet blefve så mycket större som i allmänhet tiden för rekommenderade brefs emottagande vid postanstalterna är något mera inskränkt än: den för andra bref — ett stadgande, som har sin grund i den vidlyftigare och mera tidsödande behandling, som de tekommenderade brefven skola underkastas — samt, äfven sedan postanstalterna blifvit stängda, tillfälle är beredt till orekommenderade brefs inläggande, vid hvarje tid af dygnet, i breflådorna vid postkontor, å diligenser och ångbåtar. Om sålunda ett bestämdt förbud mot all penningeförsändning uti orckommenderade bref ej bör ifrågakomma, kan icke någon annan åtgärd vidtagas till häfvande af de öfverklagade olägenheterna? Icke-någon, som skulle verka så fullständigt som det föreslagna förbudet, om nemligen dess efterlefvande kunde behörigen öf. vervakas. Vi tro emellertid att genom rekommendationsafgiftens nedsättande och genom underlättandet dels af de rekommenderade brefvens utlemnande, dels af utbekommandet utaf ersättningen för förlorade dylika bref, allmänheten skall finna med sin fördel öfverensstämmande att, något oftare än hvad nu sker, försäkra penningebrefven. Det är, både i allmänhetens och postverkets intresse, synnerligen önskligt, att förhållandet måtte blifva sådant. Utfärdandet af några särskilda varningar mot penningeförsändning i orekommenderade -bref, hvilka en insändare förmenat böra uppläsas från predikstolarne och anslås å kyrkodörrar, vid hvar gata och offentlig plats i stad m. m., anse vi dock icke synnerligen lämpligt; förnämligast på den grund att, hvad äfven reklamationerna i allmänhet ådagalägga, icke en korrespondent bland hundra är eller kan vara i okunnighet derom att, då han afsänder penningar i orekommenderadt bref, ä hvars emottagande icke -ens vitto af postkontoret aflemnas, han också frånsagt sig all utsigt och rättighet till ersättning af postverket för penningebeloppet, i händelse brefvet skulle gå förloradt; under det att en upprepad eriaran derom att postverket icke ikläder sig något ansvar för den riktiga framkomsten af orekommenderade bref kunde anses gifva näring å den föreställningen, att dylikt brefs förskingrande icke vore med så synnerligen stört äfventyr förenadt.