MMTASL: UTRIKES. ENGLAND. Lord Palmerston bivistade den 21 denne Wiltshire skytteförenings fjerde årssamman komst i Wilton-Park vid BSalisbury. Före ningen hade föranstaltat en stor täflingsskjut ning i hvilken 250 personer deltogo. Pre mierministern, genom hvilken det förnäm sta prieet lemnades till segervinnaren, höl härvid ett tal, hvari han påpekade den stor: vigten af det frivilliga skarpskyttesysteme i synnerhet för England med dess egna för hållanden. Hela antalet frivilliga i Eng land uppskattade han till icke mindre är 150—160,000 man. En korrespondent till Kölnische Zeitung skrifver från London den 21 dennes: PAndt ligen har i dag lord Russells i tyska tid. ningar så mycket omordade depesch blifvi offentliggjord, en depesch, om hvars öfver. mod och sträfhet så mycket berättats. Hu ruvida sinnesstämningen i Tyekland ännv är lika uppretad mot England som för nå. gra månader sedan är ej lätt att på afstånd afgöra; men deu måste verkligen vara det. om denna Russelska depesh skulle appfar tas såsom ett nytt bevis på engelsk illvilja. Ty denna gång har lord Russell icke trängt sig på, såsom man ser; har har af hr Bismarck blifvit uppmanad att säga sin mening. Hade han lemnat dennes depesch obesvarad, hade det varit ett brott mot det prsandes hade han svarat i allmänna höfiga fraser, för att göra det svårt eller rent af omöjligt för någon att derur utsofra hans verkliga äsigt, så skulle man ha klagat öfver diplomatiskt qvacksalfveri; nåväl, nu har han sagt rent ut hvad han tänker, icke öfvermåttan höfligt, men icke heller så förskräc. ligt groft, som hans depesch blifvit beskrifven. Hr von Bismarck skall ha skickat en dylik not till Paris och erhållit ungefär samma svar af hr Droyn de Lhuys som af lord Russell. Kanske något mildare i formen, kanterna med mera omsorg afrundade, tadlet mera öfversockradt, men i hufvudsaken temligen lika. Det vore besynnerligt, om man i Tyskland skulle förarga sig deröfver, och ännu besynnerligare, om man skulle förundra sig deröfver. Ty så mycket vet man dock för längesedan i Berlin, Wien och annorstädes, som att fredsvilkoren, sådana de blifvit framställda för de besegrade danskarne, ingenstädes ansetts moderata och ingifna af en försonlig anda. Ingenstädes d. v, s. ingenstädes utom möjligen i Tyskland, för öfrigt hvarken i England eller Frankrike, hvarken i Ryssland eller Italien, hvarken i norr eller söder, ja ej en gång i Amerika, såsom man finner af dervarande tidningars yttranden. Men äfven i Tyskland har man ju icke varit blind för allt. De bästa män och tidningar ha från början allt intill denna stund verkat för, att sjelfbestämningsrätten skulle bevaras åt hertigdömena; de skrefvo härför, då BEidern ännu icke var öfvergången, semt derefter åter under konferenserna och efter dessa vid fredskonferensernas öppnande i Wien, korteligen under alla krigets stadier. Tyvärr förgäfves, såsom det tyckes. I det höga rådet blef annorlunda beslutet. Slesvigs folk skall icke ha någon rösträtt, utan tigande böja sig för segrarens vilja; blott ensidiga denonstrationer tillåtas det: den som vågar etitionera i nationelt dansk anda, om också lott tropligtigst, hotas med alla krigsrättens straff, och tyska tidningar berätta sjelfva, ut Slesvigs fängelser äro fulla af politiska förbrytare, d. v. s. af sådana, som varit nog oförsigtiga att uttrycka danska sympatier. ÅAfven detta skall försvaras, har redan blifvit försvaradt. Men med hvilka skäl? Gud sig förbarme! Arligast äro dock de, som äga: vi äro segrare och vilja så mycket