Underrättelser från Danmark. Ur lord Russells mycket omtalade depesch rörande fredspreliminärerna meddela vi följande: H. M:ts regering skulle hafva föredragit fullkomlig tystnad framför att att yttra sig om fredsvilkoren. Då H. M:ts regering emelle:tid härtill uppfordras genom hr von Bismarcks anmodän att erkänna de två tyska stormakternas måttlighet och mildhet, anser den sig förpligtad att icke dölja sina känslor med afseende å dessa angelägenheter. H. M:ts regering har i verkligheten tid efter annan, allt efter händelsernas gång, upprepade gånger yttrat såsom sin mening, att Osterrikes och Preussens anfall på Danmark var orättmätigt, och att det af Tyskland förda kriget hvarken grundar sig på den nödvändighet eller rättvisa, hvarförutan aldrig något Krig borde uppstå. det H. M:ts regering derför anser kriget hafva varit alldeles onödigt från Tysklands sida, beklagar den i hög grad, att de genom ett lyckligt krig vunna fördelar blifvit af Österrike och Preussen begagnade att sönderstycka den danska monarkien, som 1852 års traktat hade till ändamål att bevara i dess helhet. H. M:ts regering är äfven förpligtad anmärka, för så vidt frågan gäller tillfredsställande af nationalkänslan, att det synes säkert, att ett betydligt antal, måhända två eller tre hundra tusen menniskor af den lojala danska befolkningen öfverlemnas till en tysk stat, och det är skäl att befara, att de hittills förda klagomålen angående försöken att påtvinga en dansk furstes tyska undersåter det danska språket skola efterföljas af klagomål öfver försök att påtvinga en tysk furstes danska undersåter det tyska språket. H. M:ts regering har ända till det sista hoppats, att distrikterna norr om Flensborg skulle förblifva under danska kronan, i öfverensstämmelse med det af Preussens fullmäktige vid Londonkonferensen framstälda förslag. Om det säges, att denna fråga blifvit afgjord af makten, och att de österrikiska och preussiska vapnens öfverlägsenhet öfver Danmark vari obestridlig, så måste detta påståendes riktighet erkännas. Men i sådant fall är det icke på sin plats att begära loford för, billighet och återhållsamhet. H. M:ts regering ser emellertid med fillfredsställelse, att ordalydelsen af den första artikeln inyplicita fullständigt erkänner konung Kristian IX:s rätt att regera öfver hertigdömena Holstein, Slesvig och Lauenburg; ty om. han icke egde