— I Jemtlands Tidning läses: Från vestra delen af provinsen hafva under eftersommarens förlopp berättelser esomoftast ingått om björnens djerfva framfart bland på bete gående hästar och nötkreatur, af hvilka en icke obetydlig del blitvit dels dödad och dels illa sargad. Att odjuret likvisst, under sin förstörelseifver, någon gång rönt ett oväntadt och kraftigt motstånd, inhemtas af nedanstående händelse, som passerat för någon tid sedan. En piga från Svensta i Undersåker varsnade under vallandet af boskapen en större björn, hvilken synbarligen hyste den olofliga afsigten att tillegna sig en af hennes bästa kor. Etter att forgäfves hafva försökt att på nalle tussa sina hundar, hvilka voro nog fega att gömma sig, anföll pigan, beväpnad med en käpp, björnen, hvilken å sin sida icke underlät att försvara sig på ett sätt, som hade den verkan, att den modiga qvin-. nan blef illa tilltygad på flera delar at kroppen, i det att en större del af hufvudskålen blef sönderklöst, ansigte, armar och händer sönderrifna och nedblodade. De morska nappatagen slutade dock ej förr än, genom qvinnans skrik, i närheten varande valihjon hunnit ankomma, genom hvilkas förenade bemödanden det lyckades förmå björnen att afstå från sitt närgångna och näsvisa förehafvande samt att skamflat loma af inåt skogen. Emellertid bär den raska och tilltagsna qvinnan ännu de kära svenska blå och gula färgerna i ansigtet samt påstår att hennes tvekamp med björnen utgör ett af hennes käraste minnen. ——