Aftonbladet – 27 september 1864, sida 2

enskilda lif. Vid detta glada hof var nu det förestående giftermålet mellan sir Anton Vandyck och lady Marie Rathven, det allmännaste samtalsämnet. Kungen ärade brudgummen, drottningen älskade bruden. Stora förberedelser gjordes; baler och fester ordnades. Men ingen tänkte på den gamla fa dren och modren, som bodde i det lilla huset vid Chelsea. Men ett hjerta, ehuru djupt såradt, längtade dock efter den dotter som törgätit dess kärlek. Då den sköna Marie skulle klädas till brud anmäl :e man att någon önskade tala med henne. En liten gumma, klädd som en puritan! skrattade den glada kammarjungfrun. Och bländad af hofdamernas praktfulla klädsel, ty dessa hade församlat sig hos bruden, smög sig modren till sin dotters Bida. Den ståtliga bruden yttrade ej ett ord af missnöje, ty hon var ex Ruthven och visste hvad hon var skyldig detta stolta namn. Men en mörk rodnad uppsteg på hennes vanna och den kyss hon gaf sin mor var kall och tvungen. Marie , mitt barn!? hviskade Lettice, hvarföre sade du mig ej att ditt bröllop skulle stå i dag? Jag skulle då ej besvärat dig — ack nej! visst icke! Men jag skulle gerna velat komma förut för att få tala vid dig och välsigna dig, mitt enda, enda barn!4 Marie såg sig omkring; rummet var tomt, men hon tyckte sig höra de bortgående fruntimrens hänskratt. Hon sade derföre skarpt: ?Moder, jag gjorde det i välmening; det lif jag för är så olika ert och min fars. Då ni en gång för alla lemnade mig i dröttningens värd, verkade detta en stor förändring emellan oss. Derföre ansåg jag det vara bäst att ej bjuda mina föräldrar till mitt bröllep;s (Forts.)