Aftonbladet – 27 september 1864, sida 2

Oo rv MIR UA UH BYv FREE fullt så förmånlig som önskvärdt vore. De i Times? offentliggjorda depescher af den I och 20 Ang. (Bismarcks notifikation till engelska kabinettet af fredspreliminärernas afslutning samt lord Russells svar derpå) gilva Köln. Zeit., som i öfversättning meddelar båda handlingarne, anledning till följande anmärkningar: ?Om man tager i betraktande, att tyska stormakterna den 1 Febr. inryckte i Slesvi till rättens beskyddande?, och tyvärr me vissa vilkor erkände Kristian IX:s rätt till hela monarkien, och att de den 1 Aug., jemnt ett halft år sednare, fråntogo konungen af Danmark tre hertigdömen, ungefär hälften af hans rike, till straff för hans hårdnackade motstånd, så kan man gerna kalla ett sådant fredsslut rättvist, välförtjento. s. v.; men att prisa segervinnarnes stora måttlighet, torde dock vara att gå något tör långt. Hr Bismarck säger ganska riktigt: Vi kunde ju hafva behållit hela Jutland. Mycket nt, isynnerhet om stormakterna också utsträckt sin fredskärlek till en sådan fred. Emellertid, då Napoleon I slöt freden i Tilsit, var hela preussiska monarkien jemte hufvudstaden i hans händer; han kunde alltså berömma sig af, att han återgaf konungen af Preussen hälften af hans rike; men likväl ansåg man, och med rätta, denna fred mycket hård, och den blef sednare en af hufvudorsakerna till Napoleons fall. Så illa är det visserligen icke med Wienpreliminärerna. I allt det hufvudsakliga, 1 lösryckandet af de tyska hertigdömena, måste de erkännas såsom rättvisa och billiga. Äfven utom Tyskland hafva både regeringarne och folken öfvergifvit den ståndpunkt, hvar vid de så länge hårdnackadt fasthöllo, nemligen danska statens integritet; de hafva erkänt skilsmessan mellan de förbittrade nationaliteterna såsom en vis åtgärd. Men tyvärr har man vid fredsslutet öfverskridit denna lösning, som Danmark på Londonkonferensen var enfaldigt nog att afvisa, och hvarmed Tysklands upphetsade nationalkänsla? skulle funnit sig alldeles tillfredsställd. Man kan icke vänta utaf oss, att vi skola hafva mycket att invända mot de anmärkningar, lord Russell i detta hänseende framställer. Den engelska statsmannen rekapitulerar blott de åsigter, som vi under en half menniskoålder oupphörligt sökt att försvara. Vi skola icke gå närmare in på saken. Det är ett oriktigt påstående, att vi nu efteråt fordra omröstning i Slesvig. Att Preussen och isynnerhet Österrike skulle gå in derpå, är alldeles otänkbart, och vi söka icke att försvara annat än hvad som verkligen kan vinnas. Vi foga oss helt enkelt efter fakta, och begära å vår sida intet annat, än att vi icke vilja hafva det minsta ansvar för en politik, hvaraf vi emotse en lång rad af de svåraste förvecklingar. Fred och ro kunna omöjligen anses tryggade i Norden genom en sådan fred, om det också gällde blott för tio är; och faran af en dylik osäkerhet drabbar omedelbart den tyska delen af Slesvig, som vid hvarje europeisk rörveckling, der de små få betydelse genom förbund med de stora, hotas med en skandinavisk invasion. Ingen, ej ens de som hysa andra åsigter än vi, kunna neka, att Skandinavien för framtiden med ett oförsonligt nationalhat måste blicka på Tyskland, dess kulturs moder. Om sjeltva Nordslesvig vilja vi alldeles icke tala. Men så mycket stär fast, att det redan nu i norra Slesvig finnes endast få embetsmän af dansk börd, att i landets rent danska del äro anställde en stor mängd tyska prester, ehuru danskarne aldrig, om ej helt och hållet undantagsvis, anställt danska prester i andra än de blandade distrikterna. Man kan möjligen hafva rätt i påståendet, att man ej kan låta personer med danskt sinnelag, som göra sig till redskap för danska agitationer, förblifva vid sina embeten o. 8. v. Vi stå här alltså inför den nödvändigheten, att den ena stammen skall beherrska den andra, och detta blir icke till gagn för någondera. Men vi lemna Slesvig å sido. Tysklands vänner i danska striden hafva öfverallt varit mycket tunnsådda; vid en uppgörelse efter nationaliteterna skulle man hafva gifvit sig till tåls; nu deremot, då vi kränkt nationalitetsprincipen, hafva vi mistat vår ista vän i Europa. Hela verlden skriker ver Tysklands orättvisa, och det finnes ingen utsigt till att denna sinnesstämning skulle förändra sig.?