Aftonbladet – 26 september 1864, sida 2

förbön och genom prins Carls bemedlin hade konungen gifvit honom friheten oc den unga iursten, godhjertad, som alltid, hade till och med givit honom en lifstidspension. Allt detta hörde han, men som om han ej förstått det. Ingenting lugnade honom utom Lettices milda småleende. De kommo till det ställe, hon valt till deras bostad. Det var en liten gård på sluttningen af en af de höga kullarne norr om London. Ofvanför huset sträckte sig en stor, ödslig hed; nedanför lågo oräkneliga små dalar med lunder och ängar, fält och små strömmar. Der vandrade de efter solnedgången; han, länge van vid den tunga instängda fängelseluften, darrade af köld vid sommarvindens fläktar, och hans svaga kropp, ovan vid så långa vandringar, kunde med möda uthärda denna. Men Lettice svepte en varm kappa omkring honom och förde honom till en gräsbänk vid randen af en klar bäck. Der hvilade han med hufvudet i hennes knä, lyssnande till bäckens sorl. Han hade icke hört detta ljud, sedan den natt, då hans broder seglade från Harwich, och då han inslumrade vid stranden af Cam. Ehuru hans minne ej ännt tycktes helt och hållet hafva återkommit och ehuru han sällan talade om det förflutna, så tänkte han kanske nu derpå, och tårar smögo sig fram under de slutna ögonlocken och han hviskade: Lettice, är du säker, fullkomligt säker på att William sedan blef riktigt lycklig? Hon upprepade flera gänger för honom att så var; men hon sade icke att William, ehuru lycklig, rik och ärad han blef i det främmande landet, dock aldrig frågade efter sin fångne broder eller ens tänkte på om han lefde eller var död. Hon ville icke smärta honom dermed, honom, hvars broderskärlek var så sapn och trogen. iFarte följer)