Aftonbladet – 26 september 1864, sida 2

räckte hon honom en drägt, passande för en man af medelklassen. ?Du får ej bära denna ute iverlden, min Patrick?, sade hon pekande på den luggslitna drägt efter fordna tiders mönster, som han ännu bar. Fäår jag ej? sade han, misstänksamt betraktande den drägt som syntes honom så grann och ovanlig. Lettice, tillade han, jag är rädd — är verlden så förändrad? Mäste jag alldeles uppgifva mina gamla vanor ? Men hon tröstade honom med vänliga ord och ordnade allt för deras affärd. Innan de lemnade Klocktornet, gick han in i det lilla mörka rum som varit hans sängkammare, knäföll, tackade Gud och bad om en befrielse sådan som hans egen för alla fångar olyckliga som han sjelf. Då han steg, upp tittade en liten klarögd råtta fram ur en vrå. CStackars kamrat i fångenskapen, sade han, som jag så många matat, hvem skall nu gilva dig din föda? Och han lade några brödsmulor i handen, lockade på det lilla djuret och såg huru det förtärde den sista måltid han gat det. Derpå lemnade Patrick Ruthven Towern, stödd på sin hustrus avm, ty han darrade och kände si ag som ett barn. Han hade som en nittonårig yngling inträdt i fängelset; han lemnade det som en trettiosexårig, i förtid gammal vorden man. Hans bästa ålder hade försvunnit inom Towerns murar. Gud vare lofvad, numera finnes intet sådant olycksöde för den oskyldige! Löngt bortom hvad som då var Londons yttersta kant, förde Lettice Ruthven sin make. Han gick genom gatorna som i en dröm; alla Tjud döfvade bonom, allt hvad han säg, förvirrade honom. Om nägon mötande vandrare uppmärksamt betraktade honom grep han härdt om sin hustrus arm, af fruktan att han skulle ånyo blifva tagen till fånga. Hon sade honom att han ej behöfde frukta något, ty på lord Hertfords