Aftonbladet – 26 september 1864, sida 2

Patrick Ruthven satt i sin tornkammare fördjupad i läsning. Augustisolens stråle, som letat sig in genom gallren, lyste på några torkade blommor, som han ifrigt undersökte. Han upplyfte knappast hufvudet då lätta steg bakom honom tillkännagålvo hans hustrus inträde i rummet. ?Lettice?, sade han, eurcka! (jag har funnit det) Denna ört måste utan tvifvel vara detsamma som de gamles bolmört — den dryck som gaf Sokrates döden. — Jemför beskrilfningen — se!? Hon svarade ej; han såg upp på henne — hon darrade af glädje. Min makel! sade hon och drog djupt efter andan, ?lemna dessa böcker; kom ut och känn huru frisk morgonlutten är och huru fri — fri — fri!? Hon upprepade dessa ord för attlåta honom ana den nyhet hon medförde. Hon drog honom med sig ut på vallen utanför fängelset och bud honom se åt norr, der på de aflägsna slätterna, bortom Holborn, de mognade hvetefälten glänste likt haf med gyllene vågor. Tänk Patrick, att kunna komma dit, att sitta bland sädeskärfvarne som vi gjorde då vi voro barn; att höra träden snusa och se svalorna flyga öfver våra hulvuden, och sedan gå hem, till ett lugnt stilla hem! O, Patrick, min älskade, min make, du är fri! Jag är fri! Han som varit fången i sjutton år, hvarken svimmade eller grät eller jublade af fröjd. Han utsade dessa ord med entonig, tveksam röst: Jag är fri! Hans hustru omfamnade honom utom sig af glädje; han kysste henne och smekte hennes ännu runda kind, nu purprad af sällhetens och lyckans skimmer; derpå gick han långsamt tillbaka in i tornkammaren Der satt han orörlig, medan Lettice hopsamlade de papper, böcker och instrumenter som under tidens lopp småningom stannat i fångens rum, sedan det en gång af vänliga händer blifvit ditfördt. Derefter