Aftonbladet – 22 september 1864, sida 3

— I fråga om utmärkelsetecken lä gårdagens nummer af Dagligt Allehanda uppsats, ur hvilken vi ätergifva följande utdrag: Genom den oegentliga benämningen skarpskytt på en frivillig landets förs re, eller genom benämningen skarpskyttelörenins i stället för nationalbeväpning, fresius mun lätt att tro, att målskjutningsskicki het icke allenast vore den förnämsta, utan sno! s den enda nödvändiga egenskapen hos en kallad skarpskytt. Skjutfärdigheten i serligen en ganska vigtig egenskup som folkbeväpningens idt afser icke alle: detta, utan på det hela taget utbildundet af hvarje vapenför svensk man till en dugii kri träffa pricken på en må i en mängd andra för en egenskaper, så vore det orikt i färdigheten i skjutning utmärkas med ragot särskildt tecken. Vill man vara konseqvent, så skulle den eller den individen, som visar någon annan egenskap af krigsduglighet än skjutfärdighet äfven dekorerus. Men det vore dock absurdt att gifva hederstecken t. ex. för högröstade, rungande kommandoord, huru lifvande de än kunnat inverka på trupen, för exercisskicklighet och et I ajonettfäktning eller för marschduglighet (oftast en följd af den lyckliga bristen på liktornar), ete. ete. För alla sådana blott fysiska färdigheter, skjutningen inberäknad, är det för en man ovärdigt att bära nögot särskildt tecken, ett utmärkelsetecken vunnet vare, och detta icke ensamt består i stafla, endast under lek — låt vara vapenlek — det kan dock icke anstå undra än skol ossar! — — Nej — först då det smäller, å det verkligen gäller en älskad fosterjords försvar, först då böra hederstecken ifrågakomma. Först det varma, modiga, fosterländska bröst, som visar sig beredt att störta mot knippan af de fiendtliga bajonetiterna. först ett sådant är värdigt att bära hederstecken, och detta prötvas blott i verklig strid, och ej i lek. Det blir då anden som hedras, det blir en hyllnivg åt det mod, det dödsförakt, som utspringer från ett för fosterlandet varmt klappande hjerta. Skjutskicklighet är visst bra, och insändaren vill ej heller bestrida, att ju förslaget om hederstecken härför utsprungi fran ett varmt nit för den fosterländska sakens hbefordran, men till följd af det anförda, och då stridsdugligheten icke består endast uti att med sitt lod träffa en i fjerran varseblifven liten punkt, utan lika mycket utt våga sig på närmare distans (större trältsäkerket), att icke blott ligge bag Busken og lure?, utan ock att gå bröst mot bröst mot fienden — att riktigt våga se honom i hvitögat, så böra icke hederstecken för konstskicklighet i skjutning förekomma, ty man kan vara god skarpskytt ändock som fosterlandsförsvarare fast man skjuter på något närmare håll, och räcker ej blybiten till, så finnes väl några tum godt svenskt stål i bajonetten. Man skämtade öfver de spartanska svärden, för deras korthets skull; men spartanen svarade stolt: likväl nå vi med våra korta svärd ganska väl våra fiender? Det skulle möjligen kunna hända, att den dekorerade mälskjutaren, när det verkligen gäller, måhända skulle ?darra på manschetten?, då, när en och annan Sven Dufya med mod i bröstet bryter fram Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis. Bort med all flärd — lägg allvar i leken? — följ samma princip som biuills gjort sig gällande bland skarpskyttarne! De tecken som skarpskyttarne skola bära, tills de bloddop fått, få blott bestå i distinktions-, d. v. 8. igenkänningstecken för de skarpskyttar, hvilka åtagit sig att vara ledare för den eller den större eller mindre trupp, hvaraf de frivillige bestå. Icke djerfves någon, chef? eller korporal påstå, att de till följd af sina distinktionsteceken (hvilka blott tillkännagifva dem som åtagit sig att utsäga kommandoorden) äro i rang öfver hvilken man som helst i ledet. Bland fosterlandets frivillige försvarare finnes ingen rangskola, der finnes blott en enda grad, gemensam för alla, och den har genom bruket blifvit kallad Skarpskytt.