Aftonbladet – 22 september 1864, sida 2

det drömmande, tankfulla uttrycket, men Lettice bäfvade. Det var som om den fordne Patrick varit död och detta hang vålnad, uppstigen ur grafven för att gäcka henne. Men när han talade, var det hang egen, verkliga stämma som yttrade: SAh, ni kommer för att hemta den (eberstillande drycken åt barnet Grace? Den är färdig — vänta ett ögonblick — här är den?. Han steg upp, räckte henne en flaska och oaf henne åtskilliga föreskrifter huru dryeken skulle nyttjas. Derefter satte han sig åter vid bordet för att återtaga sitt arbete. Lettice såg tydligt att han ej igenkänt henne; men det var ju detta hon önskade. Hvarföre skulle det smärta henne? Hon slog sin slöja tillbaka och närmade sig honom. cMaster Patrick Ruthven!? Han spratt till, men det var säkerligen endast af förundran öfver au höra sig tilltalas med sitt hela namn, ty då han nu så upp på Lettice, syntes det endast alltför väl att han ej igenkände henne ens nu, då jampskenet klart föll på hennes ansigte. ?Min fru, förlåt mig, sade han; Jag har 2) seit er förut, men jag föreställde mig att 11 kom för att hemta medicinen. Om jag slömt eller underlåtit något — man glömner allting här.? Lettice suckade djupt. Den stackars fången såg orolig, nästan örskräckt ut. Han började flytta papperen ut och an på bordet, och Lettice säg på ans händer, fina, hvita händer, som Wiliam brukade skratta åt och eom Lettice orukade veundra, samma händer som hon rid deras sista förfärliga skilsmessa förtvifad tryckt till sitt hjerta och sina läppar. Ton gjorde så äfven nu. (Forts.)