Aftonbladet – 21 september 1864, sida 3

na och öfverlemnar detta vanligen åt den s. k elaquen, en af mycket olika elementer sam mansatt hop menniskor, hvilka på en gifver vink af sin anförare utdelar bifallet, då denne finner det passande. Det är rätt intressant at se, huru förderfligt denna passivitet från publi kens sida inverkat på den teatraliska konsten och det märkligaste är att man ännu icke lyc kats finna något botemedel mot det oväsen, son drifves med tillhjelp af claquen, ehuru de obe hag den förorsakar, äro nogsamt bekanta. Che fen för Stora operans claque har ett mycket obe tydligt yttre, som antyder att han är af låg här komst och saknar bildning. Det oaktadt är ha tillstädes vid alla prof, och är då än uppe på scenen, än nere i salongen. På hansvotum gö res alltid afseende af regissören och orkester dirigenten, och om nu ett ställe eller en musi kalisk sats blifvit godkänd, så gäller det att veta denne store konstkännares mening. Ha han då sagt, att det ifrågavarande stället ick skall göra någon slående effekt, så måste veder börande kompositör finnd sig uti att omarbet: det, till och med om det redan en gång föru blifvit ändradt, eljest vinner hans arbete inte bifall. För det herravälde, claquens chef sålun da utöfvar, måsle han emellertid årligen betal: direktionen 40,000 francs, för hvilka han dessu tom erhåller ett visst antal biljetter, hvaraf nå gra tillfalla claquens medlemmar, och resten säl Jes till billiga priser. Häraf skulle man nu an taga, att detta vore en dålig affär för claquen: anförare, men detta är ingalunda händelsen. Fö det första vinnes betydligt på de s. k. galaspek taklen, då kejsaren Besöker teatern, eller då et nytt stycke uppföres, vid hvilka tillfällen de öf verblifna biljetterna säljas till mycket höga pri ser, och vidare är den inkomst som fås på dett: sätt blott en obetydlighet mot det kapital. som vår konstkännare skördar genom att brandskatt: teaterns konstnärer och konstnärinnor, en skat som lämpas efter hvars och ens inkomster, och som ingen af dem kan undgå att betala utan at gå miste om claquens bifall. För omkring 2 å sedan ville direktionen, för att gå allmänna me ningen till mötes, alldeles afskaffa claquen; mer hvad blef följden? Publiken, som var alldeles afvänjd att gifva sitt bifall tillkänna genom app: låder, var mycket sparsam på bifallsyttringar. Konstnärerna blefvo förstämda och oroliga, och inom kort blef claquen och dess anförare, hvars närvaro dessutom, såsom det visade sig, vid ut omordentliga tillfällen svårligen kundeundvaras, åter insatt 1 sina gamla rättigheter. Då år 1844 en man vid namn August, som varit chef för ariser-elaquen, afled, erfor man af hans inkomst ok, att tenoristen Nourrit betalt konom 100 louisdor årligen, mamsell Taglioni 300 francs j månaden, Fanny Elsler 500 fr. för den första, 300 för den andra och 100 fr. för hvarje följande representation. — Salmanassars svarta obelisk, De gräf ningar, som på sednare tider företagits der. hvar est en gång det gamla Ninive, det assyriska rikets hufvudstad, stod, ha bragt många intressanta föremål i dagen och deribland äfven detta konung Salmanassars monument. Obelisken är af svart marmor, och dess form liknar Asshuridannipals förut funna obelisks, men den är af bättre och vackrare material. Detta konstverk fanns under rvinerna af Salmanassars palats På det förekomma basreliefer i tjugo fält, fem på hvar och en af de fyra sidorna; rummet ofvan, mellan och under dessa reliefer är betäckt med kilskrift, hvars små bokstäfver äro djupt inristade. Det hela är mycket väl bibehållet. Basrelieferna fr älla monarken, som är beledsagad af sin vizir och andra höga embetsmän m emottar tributer från fem nationer, hvilkas ndebud införas af hofembetsmän till konungen h som nederfalla för hans fötter, innan de cka fram gåfvorna. Dessa äro dels sådana saker, att de kunna hålla dem i händerna, sås 7uld, silfver och koppar i tackor och stänger, ägare, elfenben, välda tyger och dylikt, dels ock ljur, såsom hästar, kameler, apor och babianer uf olika slag, hjortar, lejon, vildoxar,. antiloper och noshörningar och elefanter af sällsammaste lag. En af de fem nationerna är israeliterna. De andra äro för det första folket i Karzar, ett and, som gränsar till Armenien och som skiäner konungen guld, silfver, koppar, hästar och xameler, och som fyller med en ambassad af 9 personer de fyra öfversta fälten. Derefter komner folket i Mevz, ett folk som bor nära Karsar och hvilkas 6 sändebud förekomma i de fyra nellersta fälten jemte åtskilliga slags vilda djur. Sedan följa tsukhi eller shuhiterna fran Eufrats tränder, som fått för sin räkning de fyra fälten inder muzrierna, hvilka äro fyllda af ett tåg af 3 sändebud, som medföra två lejon, en hjort ch flera slugs dyrbara varor, såsom metalltacor, elefanttänder och schalar. Slutligen förekomma 13 sändebud från Patena vid Orontes, om fylla de tre nedersta fälten och gifva samna slags skänker som israeliterna. Konstverket har icke blott ett artistiskt, utan ifven ett historiskt värde, då det bekräftar hvad om förut var oss bekant rörande konung Salnanassars historia. — Ett sätt att locka kunder. En restauratör Marseille använder följande originella sätt att öra sin källare fhtigt besökt. Likasom forntidens Sfinx gifver han hvar och en af sina gäster en ebus att lösa. Den Edipus, som är nog lycklig utt gissa ut den, vinner en middag med kafte ich cognac. Sedan värden börjat använda detta ockbete, är han ständigt öfverhopad af gäster. — En svarfvare i Danzig har uppfunnit ch tillbjudit preussiska regeringen ett tändnåls;evär med fem skott uti, en tändsats, långt bilgare än den vanliga, och patroner som kunna igga 8 dagar i vatten utan att skadas, samt lutligen en inrättning, hvarigenom rengöringen f geväret besparas. En kommission är nedsatt Berlin för att anställa försök med dessa uppinningar. LANDELS UNDERRÄTTELSER.