Aftonbladet – 21 september 1864, sida 2

Iihe Foreign migrant Association of Mamen. För att särskildt understödja detta sällskap, antog legislaturen en lag, hvarigenom 20 do lars beviljades sällskapet för hvarje emigrant, som fördes till Maine och som qvarstannade inom denpa stat under ett år. Sällskapet utsåg till sin president hon. R. D. Rice, en man väl känd i Amerika och hvilken representerat Maine vid kongressen i Washington. Sällskapets exekutiva komitå består af hrr J. Lynch, J. H. Perley och N. O. Crom, med hvilka alla jag varit bekant , flera år tillbaka och hvilka jag känner såsom aktade och högsinnade män. Sällskapet antog derefter hr Tefft såsom sin agent i utlandet och skickade honom till Sverge för att engagera sådane arbetare som man behöfde, Hr Tefft anlände till Sverge i sistl. Maj månad, och resultatet af hans sändning är väl bekant. Han skickade omkring 220 emigranter till Maine-sällskapet ombord på Ernst Merck, betalande 150 rdr för öfverresan för hvarje person. Hvar och en af emigranterna undertecknade ett. kontrakt, hvari han förband sig att återbetala : den sålunda förskotterade passagerareafgiften ger nom sitt arbete inom gränserna af staten Maine. När de nu landade i Quebec, så finna vi att enI: dast tio (10) af dessa 220 hålla sitt ord och fullgöra kontraktet. Hvad skall, frågar jag nu, Amerika tänka om svenskmannatro och svensk heder, då af 220 svenskar, som ingått i en förbindelse, endast 10 hålla sitt ord, under det 210 bryta detsamma? Anmärker man nu att de stackars emigranterna icke drabbas af någon skuld härför, emedan de voro okunnige: hvad skall man då säga om den svenske konsuln i Quebec, som tillstyrkte dem att bryta sina löften och förpligtelser? Jag har läst det bref, som denne konsul skrifvit till Sverges utrikesminister och har deraf hemtat det intryck, att konsul Falkenberg varit ett blindt redskap för den Canadensiska tidningspressen, i det han tagit för godt alla deras berättelser, och har sålunda lyckats, genom ett löftesbrott, skaffa Quebec ett par hundra svenska arbetare, för hvilken tjenstaktighet Canadenserna utan tvifvel äro honom mycket förbundna. Han anför till sin ursäkt att han, på grund af rykten och tidningsutsagor, trodde det emigranterna voro bestämda för kriget. Det synes mig dock vara föga värdigt en officiel re presentant för svenska nationen, att tillråda sina andsmän brott mot löften och skriftligen, frivilligt ingångna förpligtelser, med stöd blott af lösa tidningsuppgifter och rykten. Jag är förvissad, att alla de berättelser, som uppgifva, det emigranterna skulle skickas i kriget eller till andra ättningar än de i kontraktet uppgifna, äro falska, och jag uppfordrar konsul Falkenberg eller hvem det eljest vara må att bevisa motsatsen. elfva verket innehåller brefvet från den -norske konsuln i Quebec endast en mängd kter, hvilka påminna om satsen: den som säktar sig, anklagar sig. Utvandrarne söka urskulda sig dermed, att de upptäckt det de skulle erhålla sin betalning i pappersmynt. Denna förevändning båtar dem dock föga. De underrättades nemligen uttryckigen i Sverge, när de undertecknade sina kontrakter, att deras aflöning skulle utbetalas ipappersmynt, Förenta Staternas lagliga mynt. Att detta mynt sedermera fallit i värde, har varit, jag medgifver det, en olycklig omständighet; men då de voro förut underrättade om förhålandet, 9 blott genom hr Tefft, utan ock genom venska blad, som mycket omordat denna våda, så ega de häri ingen ursäkt för sitt oredliga handlingssätt. Kd De båda högljuddaste rop, som man höjt mot denna emigration. äro 1:0) att den vore e fexpedition? och 2:0) alt emigranterna i verk heten skickades till kriget för att blifva skjutna. Ropet om slafveri i förbindelse med de fria Norra Staterna i Amerika är endast egnadt att skrämma mycket enfaldigt folk. För att visa hur ytterligt orimligt detsamma är, vill jag påpeka, att på grmnd utaf en af Förenta Staternas lagar äro sådana kontrakter med emigranter endast bindande för ett års tid. (Se section 2 af en Akt till emigrationens uppmuntrande, stadfästad den 4 Juli 1864.) Hvad beträffar det andra påståendet — att emigranterna skulle skickas till kriget — vill jag dertill svara: 1:0) En stor del af emigranterna äro qvinnor. Jag behöfvericke antaga, att Amerika ämnar utkämpa sina bataljer med qvinnoarmar. 2:0) Maines emigrationssällskap består af hederliga män, hvilkas samvete aldrig skall tillåta dem att bryta sitt ord. 3:0) Den enda väg, på hvilken sällskapet kan erhålla statens bidrag af 20 dollars pr emigrant, är att använda honom under ett års tid inom staten Maines gränser, der, märk wäl, intet krig existerar. 4:0) Ingen emigrant kan utskrifvas eller tvingas till soldat (Section 3 af ofvannämnda lag Att ingen emigrant till Förenta Staterna, anländer efter denna akts antagande, skall tvångsvis enrolleras för militärtjenst under den nuvarande insurrektionen, så vida icke sådan emigrant under edsförpligtelse afsäger sig sitt undersåtliga förhållande till det land, der han är född, och förklarar sin afsigt vara att blifva en medborgare af Förenta Staterna.) ivata bref känner jag, huru Maines emigrationssällskap sköter sina affärer. Hvarje person i Maine, som önskar använda en man på sin farm, i sin bod eller å sin verkstad, eller en tjensteflicka för husliga göromål, skrifver till sällskapet och uppgifver huru många personer han behöfver, deras ålder. kön. yrke eller sysselsättning, huru stor lön han vill betala samt betalningsvilkoren, äfvensom huruvida han vill gifva dem allting fritt eller icke. I enlighet med denna reqvisition skickar sällskapet order till sin utrikesagent. Denne anskaffar de erforderliga personerna, ingår kontrakt med dem och skickar dem till sällskapet i Maine, som fortskaffar dem till sin principal. Efter ett års förlopp är denne principal förbunden att inför en ! fredsdomstol edligen uppgifva huru många emigranter han under hela året användt, och derefter mottager sällskapet af staten 20 dollars för hvarje sålunda använd person. Dessa 20 dollars afse att betäcka sällskapets alla omkostnader. Jag är enskildt bekant med personer af framstående ställning i Maine, som engagerat några af de med Ernst Merck afgångna flickorna såsom huspigor. Dessa personer skulle hafva behandlat de unga svenska flickorna såsom medlemmar af deras familjer; de hade redan rum färdiga för deras emottagande, och några hade köpt engelska grammatikor och engelska elementarläroböcker för dem, på det att de så fort som möjligt skulle lära engelska språket. . Huru lyckligt detta skulle varit för dessa unga qvinnors framtid kunna endast de inse, som fva erfarit folkets i Maine varmhjertade gästnlighet; men alla dessa utsigter hafva förstörts senom den beklagansvärda oredligheten hos åtskilliga personer i Quebec. Den lägsta klass af kroppsarbetare i Amerika — sådana som gräfva vid jernvägar c. — bebetalas med 5 till 8 rdr pr dag. Pigorna erhålla från 20 till 40 rdr i månaden tillika med fri bostad och vivre. Vi känna ganska väl den bealning som samma arbetareklass erhåller i Sverge. Några svenska gentlemän hafva af patriotiska skäl ogillat denna emigration. Jag erkänner inzen annan fosterlandskärlek än den som är förnad med kärlek till landsmännen. Om för den skull de fattigare klasserna i Sverge kunna lefva ett lyckligare och angenämare lif i Amerika än Sverge, så borde en sann patriotism hjelpa lem att utvandra, icke hindra dem derifrån. Innan jag slutar denna framställning, måste ag, för att göra mig sjelf rättvisa, förklara, att let skulle göra mitt hjerta ondt att nödgas skrifva n enda rad emot Sverge eller emot någon svensk. Jag har i afseende på Sverge blifvit på det ingenämaste sätt öfverraskad. Jag har erfarit, utt Sverge står i främsta ledet bland jordens naH lt, som länder en stat fill ära och Or DoasttfManda fll, mm menn OA