Aftonbladet – 21 september 1864, sida 1

rTuvlida UallSska ICECHNIPSCH Halt HaRvt SKA att med full säkerhet räkna på SvergesNorges bistånd, befunne sig uti ett så fullkomligt klart och utredt skick, att all diskussion derom numera vore fullkomligt obehöflig. Men vi uttalade tillika den förmodan, att man icke skulle försumma att i Posttidningen framkomma med någonting, som kunde ge sig ut för att vara ett genmäle och som kunde lemna de ultraministeriella anledning till några nya utrop och förhäfvelser, under hvilka det kunde lyckas dem att något dölja den förlägenhet som de successiva upptäckterna på detta område framkallat. Denna förmodan har fullkomligt bekräftat sig. I gårdagens Posttidning läser man under rubriken om de diplomatiska förhandlingarne i danska frågan? en längre publikation, hvars förra del angifves vara af officiel beskaffenhet, då den sednare delen deremot rättast torde betecknas såsom officiös. Hela denna publikation går, som man lätt kan tänka sig, alldeles utomkring sjelfva kärnfrågan, huruvida Danmark haft lötte om understöd och bort kunna räkna derpå, och ordar i stället åtskilligt om Novemberförfattningen och annat, som icke eller föga till saken hörer:; det gäller endast att bevara skenet inför dem, som icke hafva tid och tillfälle att närmare taga reda på saken och inför dem, som genast äro böjda att höja bifallsrop till alla ministeriella -uttalanden, vore de än aldrig så underhaltiga och sotistiska. Man vill gifva det utseende af, att de märkliga ord ur en svensk depesch af den 5 Oktober, som nyligen blifvit framdragna i dagsljuset, skulle af danske f. d. konseljpresidenten blifvit ryckta ur sitt sammanhang och låta påskina, att det vore orätt att publicera dem ensamt. Man glömmer dervid naturligtvis bort, att det är just dessa ord ensamt, som blifvit danska kabinettet i afskrift meddelade, till följd af bestämd order från grefve Manderström. För öfrigt finnes, uti hvad som nu ytterligare blifvit meddeladt af nämnde depesch , ingenting som i ringaste mån upphäfver eller försvagar betydelsen af den försäkran som innehålles i det ifrågavarande till det danska kabinettet i afskrift lemnade stycket. När Posttidningen längre ned i det officiösa uttalandet klagar deröfver, att man velat framställa blotta underhandlingar såsom moraliskt lika bindande som en afslutad allians, så nödgas man fråga: innehåller icke depeschen af den 5 Oktober ett alldeles klart och otvetydigt löfte att bistå Danmark, om Slesvig angripes? Ar icke detta löfte så bestämdt, att grefve Manderström till och med anser sig i samma depesch böra påpeka, att detsamma i sjelfva verket gör allianstraktaten obehöflig? Och innebär ett sådant officielt och skriftligen gifvet löfte ingenting moraliskt bindande? för dem, som anse, att moralen har någon plats inom politiken ? Efter att geheimerådet Halls artikel blifvit aftryckt heter det i Posttidningen : Ehuru i fråga om publikationen af depescher från vårt utrikesdepartement, den regel i allmänhet hittills varit följd, att icke framlägga andra depescber än dem, som kunde ostympade meddelas, samt detta icke .kan ske med den af den 5 Oktober 1863, hvarutur herr Hall meddelat allmänheten ett utdrag, enär denna depesch innehåller en redogörelse för konfidentiella meddelanden från främmande makter, hvilka det skulle innebära ett löftesbrott att utan dessa makters medgifvande allmängöra, så har likväl, vid det. förhållande, att de af hr Hall utdragna ord, ensamt utbrutna, kunna gifva en vilseledande föreställning om depeschens syftning i sin helhet, till införande blifvit oss meddelad en öfversättning al depeschens sednare del, hvilken är af följande innehåll: Utdrag af en depesch n:r 100 till KE. M:ts minister i Köpenhamn, af d. 5 Okt. 1863. Om, emot all förväntan, och i trots af de vareställningar som blifvit detsamma gjorda, Tyskland skulle försöka ett infall i Slesvig. tro vi oss kunna med tillförsigt försäkra, att Danmark med fullkomlig trygghet skulle kunna förlita sig på jaktivt understöd från mer än en makt, och för vär del — ehvad en traktat blifvit ingången eller icke — tveka vi icke att på det bestämdaste förklara, att i händelse af -ett anfall från Tyskland på Slesvig, vi fortfarande hysa samma benägenhet som Tittills, att efter måttet af våra krafter och de tillgångar hvaröfver vi kunna förfoga, erbjuda Danmark den hjelp, det af oss kunde påkalla. Denna förYsäkran är ni, hr grefve, bemyndigad att lemna Danska regeringen, uti samma uttryck som jag i denna depesch begagnat. Under dessa förhållanden har jag blifvit föranledd att för mig sjelf uppställa den fråga, om, uti sakernas närvarande skick, danska regeringen sjelf skulle anse afslutandet af en alNanstraktat nyttigt och lämpligt? Om, som vi anse oss hafva Sal antaga, Danmark icke är hotadt af något angrepp, vore den praktiska nyttan ingen; och hvad lämpligheten beträffar, törde densamma, till följd af de upplysningar jag i denna depesch meddelat, kanske likaledes synas tvifvelaktig, då icke utan skäl torde kunna ?antagas att en dylik traktat snarare skulle kunna föranleda ett anfall än afvända detsamma. Bedömandet af dessa åsigter tillhör, jag medgifver det, den danska regeringen; men der finnes äfven något annat, som mera uteslutande berör oss, och som je enom eder mellankomst, önskar för hr konseljpresidenten utveckla, med den uppriktighet, som alltid legat till grund för våra ömsesidiga meddelanden. Njelf minister uti en konstitutionel stat, kän. Yner han, lika väl som jag, det afseende man bör fästa på nationalepresentationerna, och den aktning man bör egna åt deras tänkesätt, hvilka det är de ansvarige ministrarnes skyldighet att söka leda till det mål, som de sjelfva anse rik. tigast och ny ttigast. men hvaröfver de likväl icke kunna elter behag förfoga. Fos Oss synes den allmänna opinionen, alltid sen att förskräckas af andras faror, icke benägen att erkänna att den som hotar Danmark, under nu för handen varande förhållanden, är så stor, som man 7i detta sednare land sjelt föreställer sig. Det fordrades, för att ytterligare uppväcka denna, känsla, och för att af nationalrepresentationeraa erhålla anslag, hvilka i alla händelser saulle blifva oundvikligen nödvändiga, att faran vore mera synbar för allas ögon, och, om jag så får uttrycka mig, mera handgriplig: — då ett såjdant resultat inträdt, betviflar jag icke att ju ympatierna åter skulle vakna, och ådagalägas genom en mindre tvifvelaktig benägenhet, att för Danska fotkets skuld göra uppoffringar af samma slag som år 1848. Men man får icke lämna ur sigte, att våra konstitutionella former oafvisligen foråra en samverkan med national-representationerna. — af hvilka den nor.