Aftonbladet – 20 september 1864, sida 2

Hon tryckte sina källa läppar mot hans fana ömt, innerligt. Detta var det enda löfte de afgåfvo. Sökandet fortsattes i trädgården och Davie Calderwood hördes ropa, vridande sina händer: Kära vänner, söken, söken ända till daggryningen; I skolen ej finna något lefvande väsen utom mitt arma barn, om hon ännu lefver. Lettice, Lettice, hvar är du, hvar är dulX ropade den gamle, nästan gråtande. Gå till din fader, gå! hviskade Patrick, men Lettice tänkte nu ej på någon annan kärlek än hans. Jag vill hjelpa er söka i hvarenda buske och snår, om jag bara finner min stackars flicka, och jag hoppas vår nådiga drottning Elisabeth ... Vår nådige konung Jakob I af England och Skottland, så säger man nu — intet förräderi, gubbe, sade en af främlingarne och gaf med detsamma stackars Davie en örfil som kom honom : vackla. Patrik Ruthven såg det ocn gjorde en rörelse, som för att störta fram emot våldsverkaren. cUgglor i mossen — hailloh der!4 ropade männen. Patrick och Lettice vågade knappt andas, Hori slog armarne om hans hals, hennes ögon sköto blixtar; hon kände att om hon blott haft ett vapen i sin hand, skulle hon kunna hafva begått ett mord för att rädda honom. Förgäfves — förgäfves — allt förgäfves! Tunga steg genombryta busksnåret, en hand lägges på Patricks axel. Hal ni är fången, i konungens namn är ni min fånge. Han blef dock fången! Om hon hade skrikit eller bedt e ler gråtit, om de togo farväl af hvarandra — det kunde Lettice sedermera aldrig påminna sig. Allt hvad som stannade i hennes hågkomst var åsynen af en båt, som gled utföre strömmen, och ett ord, som Patrick lyckats hviska till henne. Detta ord var: Towern — Towern !