Aftonbladet – 20 september 1864, sida 2

löftet om ett godt giftermål helt och hållet tröstat sin nya tjenarinna och gifvit henne hopp om detta lifvets förnämsta goda, lemnade den goda frun henne allena. Denna afton såg Lettice stjernorna gå upp och lysa som fordom — men ej öfver den lugna Cam, ej öfver den gamla trädgården der hon lekt som barn, och der hon sedan, då alla tidigare minnen blifvit utplånade af hågkomsten af en enda förfärlig natt, tålmodigt vandrat i sexton år, bärande sorgens börda på sitt hjerta. Sexton år! Det var så många år sedan Patrick Ruthven fängslad bortfördes och dock hade ej den minsta underrättelse om honom erhållits. Lettice hade användt alla sina krafter, försökt alla medel, såvidt hon utan att äfventyra sin fars säkerhet, kunde det, men det hade icke varit henne möjligt att vinna någon upplysning om Patricks öde. Hon visste ej om han ännu försmäktade i fängelse, eller om han genom flykt eller död blifvit befriad derifrån. Hon visste blott att han ej förlorat sitt lif på schavotten, eljest skulle hon fått veta det. Så hade hon lefvat i sexton år, dag och natt i böner för honom, i kärlek till honom. Dagar och år af hennes ungdom hade halkat bort oräknade likt flodens vågor, ty kärlekens ljus hade ej belyst dem. Kommande dagar och år hvarken fruktade hon eller längtade efter. on såg sina jemnåriga gå förbi, dragas i lifvets brusande flod, gifta sig och samla omkring sig ett uppväxande slägte, men hon förblef alltid densamma. Många begärde hennes hand, ty då sorgen kommer tidigt och dock ej krossar det unga hjertat, qvarlemnar den stundom ett ljuft behag, mera intagande än sjelfva skönheten, och detta yjorde Lettice eftersökt. Somliga qvinnor — och goda, förträffliga qvinnor — kunna på sitt enkla, hjertliga sätt älska mer än en sång, två, tre gånger till och med. Andra lägga hela sin själ i en enda kärlek och hafva sedan ingen mer att gifva. Lettice Calderwood var en af dessa.