Aftonbladet – 19 september 1864, sida 3

I kanal, som slutur midt emot munöppningen gärder må 1 tid kunna vidtagas, att vi betryggas emot händelser sådana som de, hvilka icke utan skäl ha satt hela Tyskland i rörelse; det vore alltför lättsinnigt, om vi licke skulle draga fördel af de lärpenningar, våra grannar ha betalt. När man noga betraktar musklerna — köttet — af menniskor eller vissa djur, skall man stundom finna, att det är mer eller mindre tätt öfversålladt af mycket små, hvita prickar, och har man goda ögon och en gynnsam belysning, kan man ofta se, att den mellersta delen af hvarje sådan prick visar sig som ett litet mörkare, gråaktigt bälte, hvaremot ändarne äro af en renare hvit färg. Lägger man ett litet stycke af köttet med några af dessa små kroppar under mikroskopet, så visa de sig såsom ogenomskinliga — således vid genomfallande ljus mörka — aflånga kroppar af något olika form, några mera långdragna, nästan ståltrådformade, andra rundare, ungefär af en citrons skapnad; karakteristiskt för de Jallra flesta af dem är det tjockare mellanpartiet och de utdragna, men dock alltid afrundade ändarne. Om man fuktar det mikroskopiska preparatet med litet saltsyra eller stark ättika, bli de mörka kropparne småningom klarare och mera genomskinliga, ty deras yttre omklädnad utgöres af en kapsel af kalksalter, hvilka upplösas i syran, och man ser då, att den mellersta, runda delen af denna kapsel innesluter en hålighet, hvari en utomordentligt liten mask ligger sammansnodd i spiralform ; ändpartierna äro deremot solida, kalkmassan är således här tjockare, och derföre visade sig dessa delar, såsom ofvan nämndes, hvitare än det mellersta partiet. Masken har ungefär samma form som en daggmask; den kan bli 1—2 linier lång, men är så tunn som ett fint hår, hvilket föranledt dess namn (ruiye: hår); i ena ändan är den något tillspetsad, och här sitter munöppningen. Huden är tint rynkad, men alldeles genomskinlig, så att man genom den kan se inelfvorna, hvilka hufvudsakligen bestå af en matsmältningsi djurets tjocka ända med en liten öppning. I denna form, innesluten i en kalkkapsel, har trichinen varit känd i mer än 30 år och antogs länge för en alldeles oskadlig kuriositet. I sjelfva verket är den också, när den ligger i sin kapsel, alldeles oskyldig; den ligger i dvala och skall efter en tids förlopp dö och sjelf förkalkas. Men för fem är sedan uppdagade man, att masken icke tillbringar hela sitt lif på detta ätt, utan att den derförinnan har fört ett fritt och rörligt lif, och ungefär vid samma tid iakttog en läkare i Dresden, doktor Zerker, ett fall, då triechinen i detta sitt fria tillstånd förorsakat en menniskas död. Från den tiden var det som denna mask började spela sin stora roll i Tyskland. Den erfarenhet, som angående trichinens lefnadssätt vunnits af flera af Tysklands berömdaste naturforskare, isynnerhet Virchow och Leuckvart, är i korthet följande: Om kött, som innehåller trichiner, förtäres af menniskor eller vissa djur, såsom kaniner, råttor eller svin, bli de inkapslade trichinerna i dessa djurs tarmar hefriade från sina hyisor, hvarefter de mycket hastigt tilltaga något i storlek, bli omkring dubbelt så långa som förut samt något spetsigare i främre ändan. Efter få dagars förlopp kan man tydligt åtskilja hanar och honor, hvilka sednare äro lätt igenkänliga derigenom, att de äro något större och redan nu fullproppade med ägg, af hvilka det : icke fanns några spår, så länge de lågo i musklerna. Dessa ägg utkläckas i moderns lif, och trichinen föder således lefvande ungar, hvilka komma ut genom en öppning ej långt från munnen. Kna pt ha ungarne kommit till verlden, förrän de begifva sig på vandring, i det de borra sig igenom tarmens väggar och krypa rundt omkring i hela kroppen. Finnas de nu till i tillräckligt stor mängd, så åstadkomma de sjukdomsfall hos sin värd, af hvilka han stundom dör på några få dagar; äro de färre, så att han åter kommer sig, eller till och med alls icke märker n g skadlig verkan af dem) så slå de sig småningom till ro i hans muskler, få en kapsel omkring sig, i hvilken i tidens lopp kalksalt afsätter sig, och ligga nu här i dvala till sin död, eller till dess de händelsevis bli tillika med sin värds kött uppätna af ett djur eller en menniska, i hvars tarmar de då såsom vi ka sett, vakna Ull ett kort lif. Såsom man finner af denna framställning, behöfver trichinen således två särskilda r djurs kroppar för att komma till sin full-S ständiga utveckling, så att den kan rfort-? planta sig. 3 det ena födes den och vandrar en lid omkring, till dess den i dessl1 muskler får sig ett slags hus, hvari han l: slår sig till rö och slutligen efter några!h wrs förlopp dör, så framt han icke råkar2 att bli öfverflyttad i det andras tarmkanalj, för den ett verksamt, men kort lif, fullordar sin utveckling och fortplantar sig, allt på några få dagar, hyarefter han dör, hurpyida i sin värds tarm eller sedan han blifvit utkastad derifrån tillsammans med TAS GEceS