Aftonbladet – 19 september 1864, sida 2

—— Ve en —— RR Lettice att hon kunde gå och sitta vid stranden af Carn, der Patrick och hon så ofta brukat tillbringa de vackra sommaraftnarne för att betrakta stjernorna, medan han berättade henne så mycket om dem på sitt lärda sätt, ty han var ovanligt skicklig i astronomi. : Var det en dröm, en syn, eller satt han der verkligen som vanligt, lutad mot pilträdets stam, blickande upp mot himlen? Lettices första tanke var att han blifvit fängslad och dödad under flykten och att detta endast var hans vålnad. Hon hviskade sakta : ?Patrick !? men han svarade ej och rörde sig ej heller. Hon var nu viss på att hon säg sin älskades vålnad framför sig, men hennes upprörda sinnesstämning tillät henne ej känna någon fruktan, utan snarare en underlig glädje vid denna gemenskap med en osedd verld. ; Ännu en gång ropade hon hans namn, tilläggande de ömmaste ord, ömmare in han, om han lefvat, skolat få höra. Men i detsamma såg hon hans skugga öfver vattpet och förstod genast att det var han sjelf, icke död, utan lefvande, som satt der, och hon rodnade af blygsel. Men då hon när. made sig honom, rörde han sig ej heller och hon trodde honom nästan vara död. Men han hade blott fallit i en djup sömn, så djup att han knappt tycktes andas, Lettice satte sig bredvid honom. Knappast vetande hvad hon gjorde, tog hon hans kalla hand och tryckte den till sitt hjerta. Han vaknade i detsamma och hans ö mötte hennes blick, en blick full af den renaste, ömmaste, mildaste hängifvenhet, en blick sådan en man icke ofta får se, ty den, ljupaste ömhet är också alltid djupast dold. nappt hade Patrick sett den, förrän den var försvunnen, men han hade sett cen och tet var nog. ?När kom du tillbaka?? frågade Lettice Tygt . ?I skymningen; jag hade ridit hela dagen ch var trött; jag förmodar det var derföre: ag somnade här. (Forts.)