Aftonbladet – 19 september 1864, sida 2

den. Letticet, sade han högtidligt, nu är det icke tid till några barnsliga griller; jag vet hvad som i gär tilldrog sig. Jag vet äfven att det blott finnes ett sätt att rädda William. Ar din vilja så bestämd, att den aldrig kan förändras? Måste han dö för sin kärlek till dig, min ädle, min älskade broder, hvars lif jag med offret af mitt eget gerna — ack, huru gerna! — skulle vilja rädda? Lettice, i detta stora bekymmer bönfaller jag, till och med jag — han ryste synbart vid dessa ord — betänk hvad du gör. Det är ju förfärligt att så hålla lif och död i sin hand. Jag bönfaller hos dig — låt honom älska dig och blifva lycklig. Lettice lyssnade till hans ord, som han uttalade långsamt, så långsamt; och allt som hon lyssnade flydde det varma blodet från hennes kinder, som blefvo alldeles dödsbleka. Man skulle nästan kunnat tro att hon varit död, om hon ej så oafvändt, så bedjande blickat upp på Patrick, som om hon i denna blick koncentrerat all sitt hjertas ångest, sin bön om försköning. Svara mig, sade hon med en stämma, som ljöd ihålig ogh klanglös, tsvara mig uppriktigt på samvete. Begär du detta af mig? Ar det din önskan att jag skall bli din broders hustru?4 tMin önskan — min önskan! stammade han; men derpå afgaf han sitt svar tydligt och bestämdt, så som man svarar då man vet sig med sina ord fälla sin egen dödsdom. Ja, inför Gud, ja! sade han. Lettice räckte honom handen och han förde henne till brodern. Jag behöfver ej dröja här, hviskade han; du, Lettice, skall säga honom allt, säga det bättre än någon annan. on såg på Patrick med en oviss, orolig blick och försökte derpå att tala. Lord Gowrie — Wi illiam — jag —4 Hon sade blott dessa ord och oh derpå afsvimmad till Patricks fötter. Lettiee låg sanslös i många timmar, och