Aftonbladet – 19 september 1864, sida 2

Det var icke lord Gowrie, ty jag hörde främmande röster uttala hans namn. Edra förhoppningar på kung Jakobs vänskap voro ogrundade; Oh Patrick! det är någon fara, någon stor fara, som sväfvar öfver edra hufvuden. Jag vet det alltsammans. Huru ? Och ynglingen betraktade Lettice med en uppmärksamhet, som bjert kontrasterade mot hans nyss visade likgiltighet. Jag öppnade fönstret sakta och lyssnade, Då de gingo sin väg följde jag dem till flodstranden. Patrick, de sade att de nästa natt skulle återkomma och på konungens befallning gripa både er och er broder! Fly, fly! Låt mig ej på en gång förlora båda mina bröder! Hon fattade båda hans händer i sina och t såg bedjande på honom, som hon mången gång gjort i fordna dagar, då hon bad honom för hennes skull göra många saker, som hans drömmande likgiltighet eljest skulle kommit honom att förgäta. Hvad skall jag göra, Lettice, jag som ej begriper något af denna verldens list och klokhet? Hvarföre sade du icke William allt detta?4 Jag — säga det åt William?4 Lettice rodnade djupt och tycktes kämpa med en starx sinnesrörelse, Ah! sannt, sannt!4 sade Patrick med en skymt af oro i sitt lugna ansigte. Detgör ingenting! Jag skall genast gå och upprepa dina ord för honom.4 ettice satte sig ned på en stol för att invänta honom. Hennes tankar voro ungefär följande: William, stackars William, hvarför älskar du mig så varmt, mig som andra alls icke älska? Jag vände mig bort från dig i din lycka och glädje; men nu, skall jag rädda dig på bekostnad af min egen sällhet, skall jag offra allt för dig? Men instinkt, snarare än eftertanka, sade henne att den qviona, spm gifter sig med den man hon ej skänker sitt hjerta, uppsätligt uppoffrar både honom och sig sjelf. Inför Gud och menniskor svär hon då en