nd 1 I Ibefinnas vara böj?e till någon a vanligt förhållande, och huru skall han i allmänhet medhinna att styrka dem i trone annorlunda än genom den offentliga gudstjensten, allrahelst med den massa räkenskaps-, skole-, fattigoch andra kommunalnågon afväg ifrån sanningen, finner man -Itydligen, att detta afser uppvädrande och omvändelse af möjligen blifvande s. k. kättare, eller sådana som afvika från den 7r av evangelisk-lutherska lärans dogmer. Nu är likväl händelsen den, att den publik, som mestadels bivistar husförhören, nemligen de tjenande klasserna i städerna och dessutom en del af den s. k. allmogen på landet, äro de i trone starkare?, såvidt härmed menas, att de tro mer obetingadt och blindt hvad kyrkans dogmer söka hos dem inI pregla. Deremot torde man, utan fara att misstaga sig, kunna säga, att de s sanningen?, det vill säga ämnen till s. k. kättare, finnas hufvudsakligen bland de bil dade klasserna, hvilka icke bivista IhusförhöIren. När nu de i trone starke komma till husförhör, men de i trone svage samt kättareämnena derifrån uteblifva, hvad tjena då husförhören till? Jo, att förorsaka presten ett onödigt göra, och dertill ett ganska mödosamt och otacksamt arbete, utan att, såsom vi sett, på ringaste sätt uppfylla ändamålet. I kap. 1, 2 uti kyrkolagen läses : Vid förhören böra sig infinna föräldrar, husbönder och matmödrar, med allt sitt husfolk, vare sig barn, köpsvenner, gesäl ler och tjenstehjon af hvad namn och vilkor de vara måge, och skall den, som af motvillighet eller utan laga förfall sig derifrån afhåller, utan allt skonsmål för en slik försummelse efter förordningarne med straff anses, hvilket andra och tredje gången fördubblas; men der sådant hos någon halsstarrig intet skulle uträtta, att då efter öfverläggning med församlingen i socknestugan, en sådan anses med stockstraff). Så lyder lagen och, som man genast finner, är en ämnad att gälla alla samhällsmedlemmar, i följd hvaraf adelsoch embetsmannen, militären , borgaren, sjömannen och possessionaten är lika skyldig som åboen, torparen, drängen, pigan och lärgossen m. fl., att infinna sig vid dessa förhör. Men dessa sistnämnde äro ingalunda mera skyldige än de förra att komma, och om presten skulle yrka det, är han partisk och handlar mot tydlig lag; alltså återstår honom intet annat, än att tillse, att alla samhällsmedlemmar uppfylla lagen, eller ock låta förhören gå hur de kunna, tills den odugliga lagen blir upphäfd; men framför allt akta sig för att söka imponera på de okunnigare folkklasserna, på hjordenX, för att drifva den till dessa förhör, emedan det då lätt händer, att äfven denna del af församlingen helt enkelt uteblir; och ingen fängelse; ty de tider äro Gudskelof förbi, då presterskapet regerade genom landsflykt, fängelse och böter. en saken har ock en annan sida: Dessa förhör äro ett förträffligt medel i en herrsklysten eller kittslig prests hand att tukta och chikanera mindre behagliga personer, sjelftänkande, sjelfständiga, icke nog underdåniga församlingsmedlemmar, hvilka icke på annat sätt kunna åtkommas. Vi hafva tillhands en mängd exempel på, huruledes en gammal uppbläst prelat eller en okunnig prestyngling tagit sig för, att å husför! hör fordra innanoch utanläsning af 60å 70-åriga personer, hvilka knappast kunn :se samt att lexa upp gamla, erfarna, aktade församlingsbor för det de ej kunnat efter restens smak besvara en fråga t. ex. ur indbloms Xlångförklaring? eller något dylikt. Man inser lätt, huruledes detta förhållande kan fresta presten till godtycklighet och hämd m. m. sumt hos forsamlingsmedlemmen alstra hat mot den laglige förtryckaren, till stor skada för församlingslifvet, hvilket, om det skall fylla sin bestäm melse, i första rummet måste utmärka sig genom förtroende och käriek mellan åhöraren och läraren. Vi hafva redan vid ett föregående tillfälle påpekat, huruledes de statskyrkliga dogmerna samt den kristna moralen, genom skolan och den allmänna gudstjensten, för att ej tala om de tilltagande privata andaklsöfningarne och litteraturen, nästan dagligen framställas för hvar och en som kan och vill se och höra dem förkunnade; att fordra än mer i denna väg leder lätteligen till splittringar och obehag, som åtminstone lagen och dess anhängare ej borde framkalla. Besynnerligt nog, att icke redan förslag blifvit väckt vid riksdagen om upphäfvande af oftaberörde lagstadgande. i hoppas AE att det ej länge kommer att vara gälande. ) Den s. k. Gapstocken afskaffades genom förordningen af den 10 Juni 1841, och straffet är förvandladt till böter elleri brist deraf till fängelse. Rättegångsoch Polissaker. bestyr, han har sig uppdragen? Beträffande åter dem, som kunna. belinnas böjde till IR skall i våra dagar våga att på deute-. lifvande yrka ansvar medelst böter eller,