Aftonbladet – 17 september 1864, sida 2

rymden och ila till sitt mål. Men de tungs ögonlocken sänktes, de brännande tårarne smögo fram derunder och hon sjöok till sammans, en bild af djupaste nedslagenhet. Hon väcktes derur af ovanliga ljud — årslag på den lilla floden, som eljest sällan oroades af någon farkost. Hon rodnade djupt och stängde fönstret hastigt af fruktan att ljusskenet skulle förrådt hennes rörelse för någon främling. Årslagen upphörde och eiterträddes af fotsteg I trädgärden — hon hörde sin fars röst och andra pad välbekanta röster. De kommo! — e hade kommit! I ett ögonblick hade alla den sorgsna längtans dagar, veckor, månader, försvunnit, smältit bort, jagats undan likt molnet för vinden. Sorgens natt var glömd som om den aldrig funnits. Oeh nu, då jag åter är här, vill du dock icke gifva mig en annan blomma, misstrees Lettice?4 sade den unge lorden då han, i den tidiga vårmorgonen vandrade med doktorns dotter upp och ned iträdgårdens gåogar. Hon hade i dag stigit bittida upp, ty glädjen hade jagat sömnen från hennes ögon. AÄnnu finnas inga blommor, åtminstone inga vackra nog att bäras af er. Sippor och violer skulle illa passa till er rika drägt, sade den unga flickan glädtigt. Misshagar den dig då? Skall jag lägga bort mitt svärd med silfverfästet och min galonerade lifrock för att ännu: en gång påtåga den staekårs studentens grå hyatdags drägt? Jag skulle göra det, skön jungfru, deh göra det gerna, för din skull. Och han smålog med en7viss stöljhet, som om han väl visste att de.såx mänatler hån tillbringat vid hofvet förvandlätden blyga ynglingen till en fulländad riudere Jöpper,