Aftonbladet – 16 september 1864, sida 3

inträdt i de ännu högre regionerna, begåfvo vi oss samtliga på den långa utflygten till den 9 mil aflägsna Wirihjaur — sStormarnes gjös — i närheten ar norska gränsen. Der skilde jag och min hustru oss från det öfriga sällskapet, som återvände till Qvickjock, medan vi båda, åtföljda af trenne lappar som bärare, tolk och vägvisare, begåtvo oss på en i allmänhet intressant färd — som jag kaneke framdeles närmare skall söka skildra — till de dystra nejderna kring Sulitelma, både på norska och svenska sidan, der ännu somliga sjöar lågo isbetäckta, andra fyllda af simmande ismassor, der en tarflig vegetation blott här och der för en kort tid blommade upp mellan glaciererna och snöfälten, der vandringen öfver de höga fjellen, de myruppfyllda svalgen dem emellan eller genom de strida forssarne var ganska besvärlig och någon gång syntes vådlig, och der under temligen ihållande stormar, regnskurar och dimmor, temperaturen om nätterna sällan steg öfver 4—59 OC. Aterkomne i medlet af Augusti till Qvickjock, företogo vi några dagar derefter en ytterst mödosam vandring österut mot stora Lule-elfvens område — och den 26 Aug. lemnade vi Qvickjock, då vintern redan börjat bebåda sin ankomst genom att med nya snömassor täcka öfver de närmaste fjellen. Också följde härpå några isiga frostnätter, som ända in i Norrbotten totalt förstörde kornskördarne och beredde åtminstone denna del af Lappland en kommande tid af nöd och hunger. N. J. Andersson.