-Isentlig vigt på skapandet af en folkeligt I förbundsmakt. Och det måste äfven vi här a biträda, så vidt vi vilja ha en fri och varr I MAA MI Mif) MM SS RO aktig nordisk förening. Det är icke nog, att de nordiska rikena ha gemensam konung, utrikes-, krigsoch sjöförvaltning; som den a ärade förre talaren sjelf her yttrat, år dei -Jobetingadt nödvändigt, att det bildas ett a I samfäldt ting för förbundsangelägenheter, olom vi vänta, att folkviljan skall få ut sin i rätt och undvika, att envälde blir rådande först i de gemensamma och sedan i alla i j andra förhållanden. Härutinnan måste vi 1 I förutsätta full enighet mellan alla politiska skandinaver. Men grundlaget för denng , folkliga förbundsmakt är en hörnsten i den politiska skandinavismens byggnad, emedan ; I det samfälda tinget måste vara det fullaste rv I (adeqvata) uttrycket för de 3 brödrafolkens r linbördes förhållande. De svenska skandi-Inaverna ha i detta afseende visat sig redo I till ofier, då de tillbudit Norge och Danmark lika många stämmor som Sverge i I förbundstingets ena afdelning, hvarvid rikenas sjelfskrifna likställighet och treenigheIten i den nordiska förenivgen bevaras. Men å andra sidan hade svenskarne alltid med icke mindre styrka fordrat, att folknummern borde läggas till grund för sammansättningen af seamtingets andra af. delning. Och när man först går in på en samfälld folk-representation, torde man I följdriktigt också gå in på att göra behö: rigt afseende å flertalets sjelfskritna rätt till väsentligt inflytande. Då Sverge har inemot 1 million flera invånare och omkring 2000 qv.-mil större landvidd än de två an I dra rikena tillsammans, så är det heller. icke något slags ingrepp i Norges eller Danmarks rätt och värdighet, om Sverge blir hufoudmannen i den trefaldiga föreningen, allenast att det i föreningslagen sörjes derför, att intet af landen blir enväldigt. En sådan ordning är grundad i sjeltva förhållandets natur, och då vi nu derjemte veta, I Jatt Sverge aldrig på annat vilkor kan och I vill inlåta sig på någon skandinavisk före-ning, så är det vår skyldighet att öppet och lutan förbehåll erkänna billigheten i denna I fordran, på det att det icke må vara tvifvel eller oenighet i afseende på ett hufvud-Jämne i hela frågan. Men å andra sidan må vi heller aldrig lemna ur sigte, att den nordiska föreningen är treenig. På samma gång således som vi äro redo till de nödiga Joffren för statsrättslig enhet på det sjelfvalda samområdet, nordens värnande, och det politiska förhållandet till utlandet, är det ock nödvändigt att strängt fasthålla hvart och ett rikes fulla sjelfständighet i alla inre och egna angelägenheter, i den särskilda lagstiltningen, styrelsen, landthushållningen, lagskipningen och hela det husliga folklifvet. Denna sjelfständighet bör omgärdas med så starka gränser som möjligt och ingen godtycklig och ensidig inblandning från förbundsmaktens eller de andra rikenas statsmakter tillåtas på detta fridlysta, inre område. Uppstår fråga om, huruvida något inre eller tvenne riken rörande ämne i tidernas längd kan och bör blifva gemensam sak, så bör en sådan öfvergång kunna ske endast med hvart och ett rikes fullkomligt frivilliga medgifvande och under de former, som äro för grundlagsfrågors afgörande föreskrifna. Men talaren trodde, att samlifvet bäst trifves och sjelfva föreningen blir starkast, om man så litet som möjligt inskränkte detta särskilda område. Det är icke bandens mängfald, utan deras inre styrka, icke en konstlad sammansmältning, utanl. fri samverkan, som bäst betryggar fostbrödralaget. Detta ansåg talaren nödvändigt att här starkt framhålla och alltid söka au! göra gällande, både för sakens egen skull. och derföre att många de varmaste vänner af nordens sak ha vägrat att inträda i vårt! sällskap, af missnöje deröfver att dennajl: sida af saken hittills icke varit tillräckligt framhållen i våra utlåtanden. Lösen bör! efter talarens mening vara: den största möjliga endrägt på det samfälda, den största möjliga sjelfständighet på det enskilda l: området, i det man gitver förbundet hvad det tillkommer och hvart och ett af landen hvad som är dess tillhörighet. Broch anmärkte, att förevarande diskussionsämne utan tvifvel var för rikt för att kunna på en afton från alla sidor belysas, hvarföre han fann det önskligt, att man vid ett sednare möte dertill återkom. Det hade älven i tidningarne — blifvit sagdt, att sällskapets diskussioner vore resultatlösa; ja der egde ingen votering rum. Han trodde emellertid icke, att det var så utan nytta, det enhvar sökte reda för sig sjelf och andra uppfattningen af de förevarande ämnena. En sak kan icke blifva klar utan att tankar deröfver utbytas och utvecklas. Han var derföre af den tron, att förhandlingarne icke vore resultatlösa för omtankan på detta område — ej heller för en större krets. Fullmäktigen V. B. Nicolaysen ville påpeka två saker, om hvilka han trodde, att man kunde sägas hafva deri kommit till resultat, nemligen nödvändigheten at enhet i krigsstyrelsen ända upp till högsta kommandot, och, för att detta kunde ske, enhet i den beviljande och kontrollerande myndigheten, med andra ord en konstitutionel förbindelse. Kunde nu icke frågan derom, huru dessa förhållanden borde ordnas, uppställas såsom ämne för ett kommande mötes granskning? Possessionaten Brodtkorb skulle blifva den bland de närvarande mycket tacksam, som kunde lemna honom upplysning om utvecklingsgången vid Schweizerrepublikens konsolidation, öfvergången från Wienerakternas suveräna kantoner till det nuvarande schweiziska förbundet. Broch upplyste, att bland de af sällskapets styrelse påtänkta diskussionsämnen var äfven ordnandet af förbundsstaters organisation, och att det i den inledande framställningen naturligtvis skulle göras väsentligt afseende på den schweiziska författningen. Då inga fler hade begärt ordet, slutade mötet omkring kl. 9. mA rA m mm MH MMA Mmmm —ARA LL tt Ö DD rr pm AA AA DH — MN AA ff) MA —— AA MM