Aftonbladet – 16 september 1864, sida 3

otantligt bppseende ölver hela den cewiliserade verlden. Slutligen erhöll man dock genom en droskkusk, cabman, hos hvilken en ung tysk skräddargesäll vid namn Franz Miller bott, en underrättelse, hvilken gaf nyckeln till en mängd upptäckter, alla hänvisande på att besagde Milter begått mordet. Det befanns dock att Möller I ssa upptäckter afrest med ett skepp Victo ån Liverpool till Amerika. För Mitllers gripande afsändes fyra polistienstemän på tvenne olika ångare, på det att ifall någon mot gång skulle hända den ena af dessa, man måtte ha utsigt till att den andra skulle framkomma till Newyork före Victoria. Båda ångarne ankommo emellertid i god tid före segelfartyget och den af både gamla och nya verlden med så stor spänning motsedda tilldragelsen, mördarens gripande för att stå till ansvar för sitt brott, inräffade slutligen. Alla möjliga åtgärder hade i Newyork blifvit vidtagna för att försäkra sig om hastig under tittelse angående skeppet Victorias ankomst oc i sma det hvarje underrättelse om sakern g nådde detsamma. innan polisen ombord. För detta ändamål blef Sandy Hooktelegrafbolaget instrueradt att. då skeppet kom i farvattnet utanför Sandy Hook. omedelbarligen sända underrättelse derom till poliehöggvarteret och till Ka nsplatsen på staten Island, hvarest de engelska polistjenstemännen, officer Tiem navn och sergeant Clarke jemte droskkusken Matthews (densamme som gaf anledning till för sta upptäckten) väntade för att gå ombord med karantänstjenstemannen, hvilken är den förste person som har rätt att kommunicera sig, med främmande skepp vid deras ankomst hit. Afven med sekreteraren vid lotskontoret e man sig i beröring, och genom honom blef ett cirkulär atfärdadt till alla lotsar i hamnen. anmodande dem att hålla skarp utkik efter Victoria, erbjudande en belöning af 5 för den som först gick ombord och föreskrifvande, att icke några tidningar som innehöllo berättelser om affären finge bland passagerarne utdelas. Man skulle blott obemärkt underrätta befälhafvaren på skeppet, kapten ,Champion, om förhållandet med Miller, öfverlemnande åt kaptenen att slå honom i jern eller icke, men att i alla händelser hålla skarp utkik på honom så att han icke undkomme. Man fruktade dock mycket att denna plan skulle gå om intet, emedan en underrättelse ankom om att kaparen Talahassee bränt skeppet Adriatic, gående på samma linie och hvilket lemnat London en vecka efter Victoria?: men dettas egares uppgift att man ej väntade det skeppet skulle göra resan på mindre än 40 eller kanske äfven på 60 dagar, och Villafrancas derefter inträffade lyckliga ankomst lugnade något polisens farhågor att Victoria möjligen mött Adriatics öde och att dess passagerare blifvit landsatta i någon annan hamn. Omkring kl. 6 e. m, den 24 Augusti anlände ett telegram från Sandy Hook, tillkännagifvande att Victoria nu seglade in i den yttre hafsviken. Polistjenstemännen voro omedelbarligen i rörelse och slutligen belönades deras tålamod genom åsynen af skeppet i närheten af Karan:tänsstationen på staten Island. Karantänstjenstemannen dr Swinbourne gick omedelbarligen ombord. ätföljd af hrr Tiemnann och Clarke, medan de öfriga förblefvo i land. Så snart polistjenstemännen blefvo presenterade för kaptenen, sade han sig veta hvad som var deras iändamål och att de ville häkta en man kallad Möller, samt tillade: Jag är mycket glad att ni kommit ombord; det har varit en tung börda på mitt bröst, men nu äro ni här och kunna taga honom om hand. Kapten Champion hade redan tänkt ut följande list. Han beordrade däckspassagerarne att komma akterut för att undersökas af doktorn, och sedan åtskilliga namn blifvit uppropade och vederbörligen besvarade, kom tfven Franz Mil iers tur. Han steg fram och tillsades att gå ned i kajutan, hvarest han omedelbarligen greps af polistjenstemännen, hvilka genast började visitera honom. Han syntes högst uppskakad och trågade: Hvad är det? hvad är det2? Då man sade honom att han arresterades för n:ord å mr Briggs, antog hans ansigte en förfärande blekhet. Snart tycktes han likväl återvinna sin sjelf beherrskning och yttrade: Jag har ej) gjort det och kan bevisa att jag ej var der alls. Då lotsen kom ombord, hade han, såsom föreifvet var, omedelbarligen underrättat kapten Champion om Millers förmodade identitet med mr Briggs mördare och bedt kaptenen tillse, att Möller icke skulle undkomma. Kaptenen tillsade derefter sin andre styrman att hålla Miller under sin omedelbara bevakning, likväl om möj ligt utan att uppväcka dennes misstankar att något sådant var fallet. Styrmannen gjorde så men då fartyget kom i närheten af fyrskeppet kom en båt med lustfärdande långsides med Victoria, och när passagerarne på den förra såga namnet på det länge väntade skeppet, utropade några: Hur står det till med er, mördare Miller? Lyckligtvis synas blott några af kajutpassagerarne ha hört detta; hvad Miller beträfrade befann han sig vid tillfället i trappan nedgående till mellandäck och synes ha varit fullkomligt okunnig om utropet. För att emellertid vara på sin vakt, ifall han möjligen hört det och skulte försöka hoppa öfver bord, lät kaptenen göra i ordning en båt för att omedelbarligen sättas i vattnet, om Miller skulle söka undkomma denna väg. Vid karantänsstationen dröjde det något litet innan någon kom ombord. Kaptenen som blifvit mycket ängslig att mördaren skulle kunna undkomma. beslöt derföre nu att genast slå honom i jem och ropade, stickande en revolver i sin ficka, på andre styrman, för att gifva befallning om Millers gripande, då karantänstjenstemannen och polistjenstemännen i detsamma kommo ombord. Så snart arresteringen och afvisiteringen blifvit slutade, öppnades Millers koffert. I den. samma hittade man insydt i ett stycke getskinn mr Briggs saknade ur med krossadt urglas. Bland hans saker hittades äfven en svart hatt med stämpeln Digance, hatter, bevisande att duet var samma hatt som vid mordet burits af mr Briggs. enär dennes hatt haft samma stämpel. Dessa saker togos af mr Clarke, hvilken frågade Mtller huru länge han haft hatten. Härpå svarade han 12 månader. I afseende på uret gaf han till svar, att han innehaft detsamma i två år. Hatten hade synbarligen blifvit buren af honom under hela resan, enär han bland sina effekter icke hade någon annan hufvudbonad. En hattlånades af mr Clarke åt honom för att gå i land med. Han hölls qvar ombord hela natten. Första delen af denna syntes han något orolig och försänkt i djupa tankar. Han reste sig ofta upp och gick fram och åter i kajutan; men under sednare delen af natten sof han godt. På morgonen kom engelske polisinspektoren Tanner ombord och frågade Muller, hvar han gjort af den ring han jemte guldkedjan bytte nig till af juveleraren mr Death. Han svarade att den blifvit honom fråntagen. Tanner frågade honom om stenen vårit röd, men han genmälte derpå i enlighet med sanna förhållandet att stenen varit hvit. Ett antal passagerare kallades derefter ned i kajutan och Miller ställdes midt ibland dem. Juveleraren mr Death, som åtföljt Tanner, fördes derpå ned och ombads visa ut den man som kommit in i hans bod och bytt urkedjor. Han utpekade utan ringaste tvekan Miller. Kocken på skeppet, som sofvit i nästa koj intill Miller. uppgatf oombedd för kaptenen att Miller under resan syntes sofva mycket oroligt och ofta utropade: Hvem der?? Tag bort händerna, m. fl. utrop, tillkännagifvande att något tyngde på hans sinne. Allesammans sattes derefter iland utanför tullhuset och Mäller fördes vidare till polishögvakten. Han syntes kall och lugn, ehuru något nedslaven. Han åt med stark matlust af den mat