Aftonbladet – 15 september 1864, sida 2

nes sista ord. Om det var med smärta, glädje eller likgiltighet, var omöjligt att afgöra. Småningom återtogo hans drag sitt vanliga uttryck — lungt och tankfullt. Hans ansigte var ett af dessa gammalt unga, en blandning af barnet och den mognade mannen, men utan ett spår af ynglingen mellan dem båda, som vi stundom se och hvari vi tro oss läsa kommande öden, som på bladen i en bok. Aftonen förgick. Lord Gowries oroliga sinne sysselsatte sig med politiska laner och intriger, med konungars och rikens öden; Davie Calderwood, hvars sinne kommit ur sin lärda jemnvigt, oroades af sorgsna tankar på sina älskade lärjungars framtid och Lettice gömde alla sina tankar i sitt hjerta, som kanske darrade dervid. Men den unge örtsamlaren satt qvar vid flodens strand och plockade sönder sina blommor, utan att synas tänka på något annat än dem. Han tycktes vara ämnad till en af dessa milda tänkare, som sitta tysta och stilla, medan verlden skyndar förbi dem med all sin oro, sina bekymmer och lidanden. De höja sig öfver dessa, eller ock äro de, efter någras mening, under dem. Men i hvarje fall röras de ej deraf. Det var morgonen af en Septemberdag, kall och mörk. Allt tycktes ännu ligga 1 djup slummer, undantagandes Caen, som sorlande rullade sina böljor öfver de släta kiselstenarne på dess botten. Lettice lyssnade just till vågornas sakta brus under hennes fönster, der hon stod och med darrande hand knäppte sin tröja. De skulle just resa nu, de båda skottska ädlingarne. De hade aflagt sina enkla studentdrägter och visade sig nu i sådana som anstodo deras börd och stånd. Den unge grefve William var så vacker, såg så stolt och modi ut i sin lysande lifrock och med svärdet vid sidan. Då han vandrade med Leitice i trädfåren Chan hade till hälften befallt, till älften bönfallit att till afsked få en blomma, bruten af hennes hand) tyektes hans väsende mera manligt, mera ridderligt och deck ömmere än förr. ns sista ord, då