Aftonbladet – 15 september 1864, sida 2

och sin gamle lärare och att han ville återvända hit. Det kära barnet! Du mins ju detta, Lettice?X Ja, min fart Hvilket äfven var fullkomligt sant. Då, mitt barn, behöfver du ju icke oroa dig öfver dem. De äro nu två unga män af rang och rikedom och föra kanske ett muntert lif och glömma derföre sina gamla vänner; men de skola nog någon gång komma tillbaka hit.e Med dessa ord lutade sig doktorn tillbaka mot ryggstödet af sin högkarmade stol och inslumrade snart. Lettice fortsatte sitt arbete ända till dess skymningen inföll, då hon satte sig vid fönstret och försjönk i djupa tankar. Dessa tankar voro icke kärleksdrömmerier, åtminstone icke sådana som de, hvari nutidens unga flickor försjunka, då de drömma om en älskare vid sina fötter eller vid sin sida, veta sig vara tillbedda och tjusas deraf. Några sådana lätta ytliga rörelser upptogo ej Lettices tankar. Hennes kärlek, om det var kärlek — och det visste hon knappast sjelf — hade smugit sig in i hennes hjerta, utan att hon visste det ens, i deltagandets, tillgifvenhetens och vördnadens drägt; den hade slagit djupare rötter derinne än hon anade och ehuru den ej bar några blommor, var den dock en del af hennes varelse, af hennes lif. Hon stannade aldrig för att tänka: älskar jag ? eller fär jag älskad? Men hela hennes tillvaro infr slutligen i denna enda tanke, liksom odens böljor småningom glida ned i en enda strömfåra och lemna den öfriga marken alldeles torr. Lettice satt och tänkte med sorg på de många långa veckor och dagar som hon väntat honom, som dock aldrig kom. Huru, sedan brefvet med löftet om hans återkomst anländt, de första timmarne, dagarne flydde i orolig fröjd; huru hon vaknade med glädje och hopp om morgonen och om aftonen somnade med samma förhoppningar! oth sade småfeende till sig sfök: kanske