Lettice svarade icke och fortfor med sitt arbete. Men en kall, dyster skugga tycktes sprida sig öfver hela rummet, öfver allt dit hon vände sina blickar; en skugga dystrare än den mörka aftonen, kallare än det kalla vinterregnet, som slog emot fönstren, sänkte sig denna skugga öfver hennes hjerta. Hon såg ut som om hon under många dagar och vecker burit, icke en tyngd på sitt sinne, det är ej så svårt, men en ständig strid i sin själ, än smärta, än glädje, in åter tvifvel, fruktan, oro, hopp, längtan, vild, förfärlig längfan, följd af bitter resignation. Det var nu längesedan hon först lärde sig förstå dessa ord: Det är det ouppyllda hoppet som gör hjertat sjukt. Min älskade flicka, sade den gamle löktorn vakvande ur sina matematiska beräkningar, hvilka urartat till nästan dagliga lrömmerier, har du förvarat brefvet från den stackars unge lorden, hvaruti han sade, utt både han och Patrick skulle komma tillaka till Cambridge om en vecka? Mins du huru längesedan det är?4 Lettice kunde hafva svarat genast — kunle hafva sagt huru många veckor, dagar, limmar, sedan dess förgått, långsamt som ika många år — men hon gjorde det ej. Hon dröjde något liksom för att räkna efer tiden och sade sedan: Nära två månader, om jag ej misstager mig. Två månader? Ack, ack! . Tror ni, fadert, sade hon långsamt liksom det kostat henne mycken möda att uttala hvad hon så länge burit inom sig, tror ni att någon olycka träffat de stackars inga herrarne? j eNej, jag hoppas åtminstone att med Guds jelp så icke är. Lettice, mins du ej hvad rår stackars Willie — jag kan ej kalla hoiom earl — berättade oss om deras framång vid hofvet genom drottningens nåd? nart skulle han återtaga sitt namn och ina rättigheter och bo i Edinburgh som en näktig herre och hans broder skulle sluta inga studier vid S:t Andrews; men Patrick, de att han Krökte mera om Cim