Aftonbladet – 15 september 1864, sida 1

a AA AM OST feb TCM UY JUR LI den följd af sådana, hvilka skola i häfden upptecknas till ära lör Carl XV:s regering och bära vittne att den varit ett tidskifte af upplysning och framåtskridande. Det är förordningen den 13 September, angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom. Något bättre vittnesbörd, att en ny lag är god och tidsenlig, kan icke gifvas, än det förhållandet, att den bekräftar och 1legaliserar ett förhållande, en sakernas ordning, som redan, i trots af föråldrade lagar, gjort sig i verkligheten föllande: För hvar och en som velat se, och ärligt velat tillstå hvad han sett, har det länge icke varit någon hemlighet, att de gamla ockerlagarne varit en död bokstaf. Det har i alla fider funnits utvägar att kringgå dem och de hafva i alla tider blifvit kring ångna, helt enkelt derföre att de varit orimliga och onaturliga. Men det rådande föreställningssättet stämplade länge deras öfverträdande med vanheder. Det är detta förhållande, som på sednare tider blifvit förändradt. Man har icke vidare gjort nägon hemlighet utaf, och man har icke behöft göra det, att man genom provisioner vid lånetransaktioner, genom kapitalrabatt vid diskonteringar o. 4. v. låtit penningen, liksom alla andra varor, gälla hvad den kunnat gälla för tillfallet, och i förhållande till den derför erbjudna säkerhetens pålitlighet. Staten sjelf har i sina egna transaktioner visat att man måste böja sig för denna nödvändighetens lag, att det är lika orimligt, lika onaturligt att försöka sätta ett maximipris på penningen som att bestämma ett sådant för spanmål eller hvilken annan förnödenhet som helst. Denna sanning är så enkel, så påtaglig, att man häpnar öfver huru det varit möjligt, att den kunnat så länge vara förbisedd och att nu, då den ändtligen gör sig pgällande i lagstiftningen, den likväl finner endast ett halft erkännande, en half tillämpning, i det räntefrihet medgifves endast för s. k. korta papper och för förbindelser utan inteckningssäkerhet. Om en person varit i besittning af en viss summa penningar och om han för densamma tillhandlat sig ett hus eller en landtgård, har det aldrig fallit nåon menniska in att förmena honom, att för det han upplåtit åt andra nyttjanderätten till detta hus eller denna landtgård, betinga sig huru stor hyra eller huru högt arrende som omständigheterna medgifvit, utan afseende på om han dervid haft en afkomst af sex, åtta eller tio procent eller ännu mera på sitt kapital. Men om samme person velat öfverlåta åt andra nyttjanderätten till sjelfva penningsumman, har man velat genom lag tvinga honom att nöja sig med en afkomst, som aldrig fått öfverstiga en viss bestämd gräns, om än den andra parten mycket väl funnit sin uträkning vid att för upplåten nyttjanderätt till penningsumman erlägga en större afgift. Förhållandet vore oförklarligt, om man icke visste attidenna fråga det icke varit sunda förnuftet, utan en uråldrig fördom som varit bestämmande, en fördom hvilken ursprungligen stämplade såsom ocker hvarje slags ersättning för begagnandet af andras penningar, hvilken icke alls ville veta af någon ränta. Det är visserligen längesedan men gick så långt, men att denna fördom varit en bland de segaste, som torde kunna uppvisas, finner man lätt då man erinrar sig, att ännu i våra dagar det ofta nog inträffar, att personer, som utlåna penningar eller, såsom det heter, sysselsätta sig med diskonteringsaffärer, i dagligt tal kallas ?procentare?, om de än aldrig tagit mer än den lagbestämda räntan, och att alla banker benämnas kort och godt procenteri-instituter. Emellertid har det efter hand kommit derhän, att ingen, som kunnat göra anspråk på upplysning och omdöme, dristat i principen bestrida riktigheten deraf att räntan borde vara fri; men man har, bedragande sig sjelf med hoppet att lagen verkligen förmår göra penningar tillgängliga till lägre pris än det konjunkturerna föranleda och olika slag af säkerheter betinga, grundat sitt motstånd mot räntans frigifvande på de förmenta vådorna af öfvergången från tvång till frihet. Isynnerhet har fruktan för öfvergången gjort sig gällande bland fastighetsegarne, som trott att så snart räntefrihet skulle bli proklamerad, räntefoten skulle ögonblickligen stegras. Motståndet från detta häll har varit så starkt, att man måst för tillfället helt och hållet öfvergifva frä. gan om räntans frigifvande för intecknade förbindelser. Det är till följd häraf som reformen blifvit blott en halfmesyr, fastän äfven såsom sådan ett framsteg af betydenhet. Men äfven med den inskränkning som det nu var i fråge att medgifva räntans frihet, har man förespeglat stora vådor af öfvergången, och fastighetsegarne ha föreställt sig, att inteckningar skola komma att uppsägas i massa och kapitalerna söka användning i den rörliga penningmarknaden, som förmodas komma att erbjuda högre ränta. Dylika farhågor skola säkerligen förspöj,. jas äfven nu, då regeringen, med dy fasta och bestämda hållning, som utmärker henne då det gäller tillämpningen af sunda statsekonomisks grundsatser, sanktionerat ständernas beslut under en tidpunkt, som at mången skall anses såsom olämplig, då penningar just nu äro starkt efterfrågade och räntefoten hög i utlandet. Vi äro likväl förvissade, att dessa farhåcor skola visa sig ogrundade. De kapitalister samt den myckenhet af allmänna kassor och inrättningar, som hafva penningar atlånta mot inteckningssäkerhet, önska en fast placering och blottställa sig icke, i och för erhållandet af högre räntevinst under nåson Obestämd, kortare tid, för det besvär och den risk, som äro förknippade med de täta omsättningarne. Fastighetsegarne ha redan länge haft en svår konkurrens att ut. stå, men den har icke kommit från det håll, der det till äfventyrs kan ifrågekomma att förskrifva en högre ränta än den hittills nedgifoa; den har härrört af den allt ymrigare tillgången på utväger till fast plaering mot säkerheter som varit angenänare och mindre vanskliga än inteckniu