Wessing förklarade, att permission icke Tlagligen kunde förvägras honom, enär vigtiga rättegångsärenden fordrade hans skyndsamma hemresa; han ville återkomma, ?såI vida riksdagen skulle längre fortfara än den tid riksdags-ordningen medgåfve?: inga I verkliga skäl hade förekommit att misstänka honom för delaktighet i länskamratens förscelse. Hans begäran att få resa I hem blef af ståndet allmänt afslagen. — Anders Danielsson hemställde, om ej så många Toch besvärande omständigheter lågo mot Wessing, att äfven han borde från ståndets öfverläggningar afhålla sig, hvarå den förre I yrkade proposition och votering. Häröfver uttalades olika meningar. 9Sedan , talmannen äskat ljud?, yttrade Jöns Hansson från Östergötland: Detta är det I första riksmöte jag bivistar; jag anlände I hit i den förmodan att finna enighet och lugn råda i det stånd, der jag skulle inIträda; men har med ledsnad erfarit, att medbrodern Wessings dumovettiga kitslighet alltid kommit i strid med våra hederga och mest förståndiga riksdagsmän, äfvensom jag tyckt mig finna, att han af I sekreteraren varit understödd.72) Han tyckte Ieig tillika ha funnit någon af ståndets 1e-. I damöter ha motarbetat ständets bemödanIden för hemmavarandes väl och rättigheter?. — Wessing fordrade häröfver förklaring och isynnerhet öfver när han skolat motverka några rättsinniga bemödanden; men Longberg menade -— och andra ledamöter äfven — att Hanssons yttrande alls icke behöfde närmare förklaras. I anledning at Anders Danielssons yrkande, det Wessing skulle afhålla sig från ståndets öfverläggningar, förklarade denne sig nöjd om ståndet ville helt och hållet upplösa hans riksdagsmannarätt, hellre än att han underkastade sig så smärtsamma och oförtjenta chikaner, som den väckta misstankan innebar.? Dock önskade han att den ville stiga fram som med ed kunde fästa att Wessing deltagit i underslefvet; intill dess så skett trodde han bäst vara att hälla inne med alla obehöriga tillvitelser, som kränka medborgares heder och ära.? Begärde dessutom att framdeles närmare få förklara sig. Sedan Jon Jonsson erinrat, att Wessing borde åtnjuta den en och hvar tillkommande rätten att försvara sig, och att ståndet ännu icke lagligen kunde beröfva honom riksdagsmannarätten, samt vice talmannen Hyckert gjort det förbehåll, att om Wessing med skriftlig förklaring kunde bevisa sin oskuld, han då må vara skild från allt ovett? — hemställde talmannen, om ståndet ansåg de mot Wessing förekomna omständigheterna af den beskaffenhet, att de föranledde till hans afstängning tills vidare från ståndets öfverläggningat — hvarpå svarades nej; deremot besvarades en lika beskaffad fråga i afseende på Gustaf Olsson, jakande, hvadan han afträdde. Arendet förklarades derefter hvilande, i afvaktan på vidare upplysningar, mot hvilket beslut Nvesting protesterade, yrkande upprättelse för den honom tillskyndade oförrätt — men derå fästades intet afseende. I påföljande plenum, två dagar efter det förra, upptogs ärendet ånyo, då Wessing ?med synbar rörelse? uppläste ett anförande, som vi här ordagrant intaga så lydande: Intet öde har för mig varit bistrare, än att inom detta hedervärda stånd, der jag med all ifver oeh nit för ståndets sanna bästa, ifrån riksdagens början till dess nu annalkande slut, beflitat mig uppfylla de förtroenden mig blifvit öfverlemnade, blifva vägrad få hemresa att vid Tuhundra härads laga sommarting bevaka egna angelägenheter och biträda en afliden broders enka, som med 5 späda barn blifvit lemnad i det beklagansvärda tillstånd, att hon genom proklama nödgats sammankalla sterbhusets kreditorer. Bland dessa är jag, ty värr, en, och som icke genom uteblifvande har råd att eftergifva min rätt. Att blifva vägrad min anhållan hos hedervärda ståndet, var så mycket mer smärtande, som nedriga suppositioner, att jag deltagit eller varit medvetande af en länskamrats begångna fel, skulle såsom skäl framställas. Med fredadtsamvete har dock en sådan förebråelse grämt mitt ömma hjerta, som alltid lider vid. orättmätiga beskyllningar. Sådan var min lott förliden riks dag; jag besvarte dem så fullständigt, att ståndet ansäg oenigheten borde försonas inom detta rum, och mitt hjerta fick lisa. Som prof, att min åter förklarade vänskap var allvarlig, höjde jag min röst för de bröder, med hvilka jag åter lef försonad, att de måtte blifva bibehållne, utan omröstning, vid det dem anförtrodde värf. Detta projekt vann icke allenast ståndets bifall, utan blef med de fastaste vänskapsbetygelser af då ordföranden, vice talmannen Hyckert, förklaradt såsom ett riktigt sfuof af min böjelse för kärlek och vänskap. Nöjd och glad reste jag med ståndets tillstånd något förr än riksdagen var slutad, och aldrig förmodade jag vid en ny sammankomst finna annat, än en i samlade brödrabandet knuten vänskap. Men knappt hade jag ankommit till detta riksmöte, förrän deras vilja skulle blifva min lag. Måhända skulle äfven ett personelt hat mot mig, som i bevillningsutskottet ej haft annat syftemål än den fattigas : förskoning, förtydas och råd ifrigt utdelas till en votering, som kanske beredde alla dem, som ärna sig hem till sina kommittenter, ledsamhet och . förebråelser. Jag har i detta, som i allt öfrigt, . öppenbjertigt yttrat mina tankar, utan att vilja verka på någons öfvertygelse, och då nu ett nytt . anbud erbjudes, vill jag endast hos hedervärda : ståndet anhålla, att jag i mitt permitteringseller afskecsbevis får inryckt, att jag både i utskottet och hedervärda ståndet yttrat mig mot öfverflöds) artikeln, så snart den skulle utsträcka sig till tobak och bränvin. Det smädefulla misstroende, som mot mig i detta hedervärda stånd blifvit yttradt. tror jag mig munteligen hafva besvarat, men i händelse de ännu misstrogne åtaga sig attledai bevis, att jag uti min felande länskamrats erkända ovärdighet har någon del, är jag så villig som skyldig, att efter omförmälte ting återkomma och i laglig ordning söka den upprättelse hvars och ens till protokollet förvarade ohemula yttranden, mot sannfärdigt förhållande, mot mig blifvit yttradt.? Hyckert anförde derefter: att det icke lyckats vinna flera upplysningar i den förevarande för ståndets heder graverande saken: att således Wessings ?qvarhållandes längre till intet gagnade: att denna dock icke derigenom rättfärdigat sig: att hans 2) Märkligt är, att denna insinuation icke upp: togs till besvarande af sekreteraren kanslirådet Werlin, hvilken annars ofta deltog i diskussionen förmedelst afgilna, ofta obehöfliga upplysningar. Att spänningen mellan