manland, som bekänt sig hafva begått underslefvet, och som, för att mottaga ståndets beslut deröfver, nu vore i yttre rummet tillstädes?. Vice talman Hyckert yttrade, att då Gustaf Olsson hvarken erkänt sig eller skäligen kunde förmodas ensamt hafva fördristat sig lemna de tolf sedlarne, vore det så mycket nödigare att på allt sätt söka efter närmare upplysning huru oordningen tillkommit och hvem som mer än Olsson deruti deltagit, helst dessförinnan alla kunde misstänkas, hvilket för hvarje hederlig och rättsinnig riksdagsman vore lika sårande som oförtjent. Deri hördes många instämma. — Longberg anförde, att skälig anledning till misstankar förefanns äfven mot Wessing, ?som vid valtillfället bestridt voteringssedlarnes räknande? — af hvilken anledning talaren fann sig föranlåten tillsvidare vägra den permission som Wessing begärt. Wessing svarade härpå, att han icke bestridt voteringssedlarnes räknande, utan blott yttrat det åtgärden ledde till onödig tidsutdrägt; men deri låg ej skäl till misstanke mot honom för en olaglighet som han ej begått, icke heller känt till. Man borde hålla sig till den som erkänt förbrytelsen, och deri icke inblanda honom, som ej kunde undgå att häröfver uttala sin förtrytelse. — Anders Danielsson förmälte sig, lika med Hyckert, anse nödvändigt att saken fullt utieddes. Mot Wessing hade ganska obehagliga anledningar till misstankar förekommit; man kände noga hans förhållande ända sedan 3 månader tillbaka, hans hemliga samtal och öfverläggningar med vissa personer, och hans åberopånde af auktoriteter, dem talaren icke borde nämna, och dem han (Wessing)föregifvit skulle blanda sig i ståndets inre angelägenheter. Eller kort till saken: man kände de anledningar, som vid sjelfva valtillfället förekommit? och till hvilkas upplysning talaren åberopade Petter Persson från Kalmar län och Johan Jönsson från Skåne, hvilka talaren uppmanade yttra sig till protokollet. 1) Wessing uttalade ånyo sin förtrytelse öfver de oförtjenta beskyllningarne?, förklarade till protokollet att han fordrade laglig bevisning eller ock upprättelse för den oförrätt, som tillskyndats honom?. — ?De, som gjort honom tillvitelserna, skulle få vidkäonas samma ansvar, som borde drabba honom, om han till dem vore skyldig?. Såväl talmannen som Longberg erinrade, att någon laglig undersökning ej kunde anställas, utan blott om de förelupna oordningarne vinnas upplysning, för att afleca misstankarne mot de oskyldiga?. Det åstadkoms derigenom, att hvar och en ytt-: rade till protokollet hvad han hade sig bekant i saken — tilläggande Longberg, attl: ingenting värre vore sagdt, än som med sanningen vore öfverensstämmande, nemligen : att anledning vore till misstankar emot Wessing?. — Nils Månsson från Skumparp : anmärkte, att Wessing så mycket mindre kunde motsäga dessa misstankar, som Jöran Jörsson kunde intyga, att då Wessing gick . fram för att aflemna sin valsedel, ?så tappade han en sådan, men hade ändå flera : qvar i handen? — hvilket ock af Jönsson till alla delar vitsordades?, Peter Persson,l som uppmanats att gifva upplysningar, med-: delade, att han väl sett Wessing: sittande l. i bänken, tappa en sedel, som tycktes vara af mindre format än den han sedermera in: lemnade; men om han aflemnat flera sed-: lar hade talaren icke kunnat urskilja. Bot-: vid Jonssons uppmärksamhet hade fästats. derpå, att Wessing — olikt de flesta andra i ledamöterna, som hållit veterings-sedeln : synbarligen mellan fingrarne? — hade afl: lemnat den ?med sluten hand, då han nedstuckit den i hatten? — hvilket äfven af en : annan ledamot vitsordades. Wessing för-j; klarade, att om han hade tappat någon se-l1 del på golfvet, så var den omständigheten Pej på något sätt bevisande?, enär den se-l:! del, som han tilläfventyrs kommit att, tappa?, skulle aflemnas till den följande vo-l. teringen för fullmäktige i riksgäldskontoret. Derjemte fortsatte han sin ?fordran på an-! svar för så vanhederliga misstankar och en. så oväntad behandling, helst han ej skalll: kunna tåla att utan upprättelse på detta sätt, chikaneras?. j Anders Danielsson anmälte att, enligt det l erkännande som Gustaf Olsson gjort ! ståndets klubb vid första tillfrågan om den! obehagliga tilldragelsen, så skulle Wessing ; ha ötvertalat honom att votera på sig. Der-, yfver borde begge förklara sig. Då Gustafli 1 k s ( j 1 6 S f V S j t Å f L E I Olsson, som sedan det ifrågavarande tillfället sjelfmant afhållit sig från ståndets öfverläggningar, nu var i förmaket tillstädes, blef han inkallad och förklarade, på till-; frågan, att han endast aflemnat två sedlar till bankofullmäktigvalet samt att han härtill ej annorlunda blifvit af Wessing förledd, än att denne begärt hans röst, om han för Wessing hade förtroende, hvilket Olsson ansett sig icke kunna förvägra. Longberg ville närmare förklara Olssons mening, sådan den förre i flera ledamöters närvaro haft tillfälle densamma inhemta. Han hade l: af egen öfvertygelse uppgjort en valsedel med de tre sedermera valda fullmäktiges namn derå; men för att äfven kunna rösta på Wessing, hade han derjemte upprättat en annan sedel, hvarå Wessings namn förekom. Detta vitsordades sf Olsson; men en ! annan ledamot tillkännagaf, att han sett den : förre lemna 3 å 4 sedlar, i anledning hvaraf ; Olsson bedyrade, att han blott inlemnat 24 sedlar ?och kunde ej till annat erkännande : förmås?. Wessing medgaf, att han begärt ! Olssons röst, om denne för honom egde föri troende. Vice talmannen förmälte, att till-, taget var af samma beskaffenhet som att skrifva andras namn eller falska sedlar? :; att det gällde äfven ståndets heder: att den brottslige borde till förtjent vanära blottas?,och uppmanade Olsson ?att ej dölja något?.(; Longberg och Nils Månsson sågo i hela åt-. gärden ett bemödande att insätta andra personer till fullmäktige än dem som i sjelfva 1) Med dessa anspelningar åsyftades sannolikt Wessings förhällande till Grevesmöhlen, som på en del af bondeståndets ledamöter utöfvade