Ungerrättelser från Danmark. För ledamöterna af de nordslesvigska deputationer, som för närvarande uppehålla sig 1 Köpenhamn, hölls i lördags e. m. å Höte Phoenix en fest, hvaruti deltogo omkring 80 personer. Någon offentlig inbjudning var ej utfärdad, eljest hade deltagarnes antal blifvit betydligt större. Professor Clausen presiderade vid bordet och föreslog skålen för hedersgästerna, som trots preussiska bajonetter och tyska spioner hade kommit för att bringa ett nytt vittnesbörd om det band, som sammanknyter oss med danskarne i Slesvig, detta våra synders land, våra sorgers land, men också våra önskningars och förhoppningars land.? En af de deputerade tackade för skålen, försäkrtande om slesvigarnes sega uthållighet, och bad danskarne 1 konungariket att icke öfvergifva sina trofasta bröder. Vidare föreslog konferensrådet Muadvig i varma ordalag en skål för Danmark. Den nuvarande motgångens tid borde ?af oss anses som en sporre till andlig förnyelse i äkta dansk anda, så att vi sköte bort det främmande, som svikit oss, och förnämligast sökte hjelp i motgången hos oss sjelfva?. — Ploug föreslog en skål för den tillstädesvarande kapten Hammer, tackande honom för det ärofulla sätt, hvarpå han häfdat danska marinens ära, och beklagade alt regeringen icke ställt störra krafter till hans förfogande. Pastor Kock (från Burkal) talade för den rätta fosterlandskärleken, icke den som ser fäderneslandet öfverallt der det är godt att vara, icke heller den som blott fäster sig på landet, utan den som knyter sig till folket och språket. — Justitiesekreteraren Varberg utbragte en skål för de tre tillstädesvarande representanterna af danska adeln, Clausen, Lehman och Madvig. Han erinrade om Plougs sång, hvarest såsom dess representanter nämndes Clausen, Schouw och Hwidt. De två sistnämnda hade gätt bort, men klöfverbladet var ändock fulltaligt. Detbestod utomClausen af Orla Lehman, som i sin tidiga ungdom elektriserat hela danska folket med sin glödande vältalighet och uti sin sena mannaålder stod såsom ett upphöjdt exempel på en man, som aldrig glömt sin ungdoms idealer, utan ännu beständigt omfattade dem med ungdomlig entusiasm. Klöfverbladet bestod vidare af honom, hvilken Europa länge känt såsom en utmärkt språkkarl, och som man här hemma lärt känna såsom en duglig statsman, men som dock först under det sista lidandets år blifvit riktigt känd såsom en äkta dansk och såsom ena man i hvarje tum. Johan Nicolai Madvig var vuxen händelserna, och det förtjenade tacksamhet på en tid, då de flesta förvirrades och dukade under. Lehmann tackade för skålen, ehuru han på intet sätt kunde ställa sig i bredd med Clausen och Madvig, men derföre att de andra båda redan haft ordet. En motgångens tid, sådan som den nuvarande, kunde väl uppmana att kasta en pröfvande blick på de tre ideer, som varit hans lifs uppgift: Friheten, nationaliteten och nordens förening; men de bestodo profvet och derföre skola de också segra en gång. De hotades väl alla genom den fred, som synes oundviklig, men det är blott ett vapenstillestånd, och den vore en förrädare som icke, då det gynnande ögonblicket kom, ville uppsäga vapenstilleståndet. — Ploug tackade etatsrådet Regenburg för hans långa och trofasta verksamhet för danska saken i Slesvig. Regenburg påminte om den uthållande strid, danska onungarne efter hvarandra fört, för att återvinna Slesvig, hvilket. först efter upprepatle strandatte, försök lyckatles för Fre