hemresa i angelägna ärenden ej borde hindras: att hans upplästa anförande var ?skrifvet med oväntad och af honom ovanlig moderation och beskedlighet, hvilket torde böra honom något till godo komma; men att då saken så nära rörer ståndets heder, bör detta tillfälle af underslef icke fruktlöst aflöpa, för att ej blifva ett farligt prejudikat för framtiden: flathet å ståndets sida skulle vara lika vådlig och oriktig som en ytterlig och olämplig stränghet, hvadan som en medelväg af talaren föreslogs, att vid bifallet till Wessings begäran om permission skulle fogas det tillägg, ?att densamma förenas med den enhälliga och bestämda önskan, att han hvarken vid denna eller någon annan riksdag må inom ståndet återkomma. — Longberg och flera andra hördes häri instämma; men Nils Månsson erinrade, att Wessing i sitt skriftliga anförande, som visserligen var ovanligt beskedligt, dock inblandat en tilldragelse vid riksdagen förut, hvilken desto mindre nu bort ?omröras? eom den med ståndets samtycke då blifvit utesluten från protokollet, hvarjemte Wessing äfven syntes vilja af ståndet fordra upprättelse för de mot honom yttrade misstenkar, hvilket talaren ansåg desto mera olämpligt, som laga åtal rörande hvad inom ståndet förelupit ej kan ega rum utan med ståndets samtycke, hvilket icke torde blifva lemnadt, enär de yttrade misstankarne voro väl grundade. Häruti instämde Hyckert m. fl., anseende Wessing med hvilken rekonventionstalan som helst ändock icke kunna aftvå den fläck han genom eget förvållande åsatt sig. Longberg och flera ville att, som vilkor för Wessings permissionsansökans bifallande skulle fästas, att han antingen helt och hållet återtoge sin skrift, eller ock derifrån uteslöte och återkallade alla missfirmliga uttryck och allt förbehåll om rekonvention — hvartill också Wessing förklarade sig villig, men endast så vida ståndet medgåfve, att hela diskussionen i frågan uteslöts. Men härtill ville Anders Danielsson desto mindre bifalla, som de mot Wessing yppade misstankar voro mer än till hälften bevista. Beträffande det af Wessing omnämnda vid riksdagen förut förefallna uppträdet, så hade detsamma varit af den beskaffenhet, att om det icke med ståndets bifall från protokollet uteslutits, så bade redan det då varit tillräckligt för att göra Wessing till en mindre värdig ledamot af ståndev?. Anders Danielsson, mot hvilken Wessings ovett då var riktadt, hade förlätit honom hans öfverilning, och ståndets önskan varit att kunna glömma den. Afven under den pågående riksdagen hade åtskilliga at Wessings yttranden, som varit sårande antinn för personer eller särskilda provinser, lifvit med ståndets samtycke ur protokollet uteslutna. Hyckert ansåg, att äfven Wessing så mycket mindre bort omnämna sitt förhållande vid sista riksdag, som den af honom då författade ovettiga skriften, hvilken uteslöts ur protckollet och af talaren mottogs och förvarades var af den beskaffenhet, att han derföre cj torde undgå ansvar, om ståndet ej ansett saken böra i godo biläggas.? Efter fortsatt ordvexling, som hvälfde sig deromkring, huruvida Wessing skulle återkalla sitt anspråk på upprättelse, och han förmenat denna än mera vara befogad i anledning af Jöns Hanssons påstående, att Wessings alla yttranden inom ståndet varit dåliga och haft dåliga afsigter — beslöt ståndet slutligen enhälligt, på Anders Danielssons förslag: att Gustaf Olsson från Westerås län, som erkänt sig hafva begått den ifrågavarande förbrytelsen, derför af talmannen skulle undfå en ftjenlig föreställning och varning samt derefter hemförlofvas, älvensom att Wessings permission bifölles, med förklarande tillika, att han befrias från vidare inställelse vid denna riksdag; beträffande åter hans rättighet att en annan gång inträda som riksdagsman, så berodde den uf kommande ständers pröfning; och kunde Wessings skriftliga anförande gerna, utan yttrande deröfver, lemnas åt sitt värde.? Något sednare på dagen anmäldes att Gustaf Olsson nu var 1 ståndets förmak tillstädes. Han inkallades och erhöll af talmannen så väl föreställningen som varningen; erinrad om den oordning han åstadkommit och de obehöriga följder?, som deraf kunnat uppkomma, för ståndet både ovärdiga och vanhedrande, förmanades han att inse och erkänna vidden af sitt felsteg, Poch taga till sig vara för alla dylika upptåg? —arjemte han underrättades, att vid denna föreställning ville ståndet låta bero, samt tillåta honom från riksdagen hemresa utan skyldighet att återkomma.? Gustaf Olsson mottog dessa föreställningar med synbar undergifvenhet, försäkrande att han bedt både Gud och menniskor om tillgift för sin begångna felaktighet — och tackade för den honom beviljade tillåtelsen att hemresa. Wessing fordrade, att G. Olsson vid detta tillfälle skulle bestämdt uppgifva och förklara, huruvida han till sitt erkända fel varit af Wessing förledd, eller om denne sednare deri deltagit; men G. Olsson vidnöll sitt i detta afseende förut afgifna yttrande.? Rältesånegsoch Polissaker.