Aftonbladet – 14 september 1864, sida 2

sigten som antingen af instinkt eller fast vilja kunna dölja hvarje känsla, och då är det ofta. händernas rörelse, som förråder dem, de darrande fingrarne, de knutna eller hårdt sammantryckta händerna. Men dessa tecken till själens smärta bemärkas vanligen af ingen; man såg dem ej heller nu. Är du ej bekymrad, min dotter, öfver dessa barn, som skola öfvergifva oss? Ve oss! Vid hvarje steg kan faran möta dem båda.? Skola båda resa?? frågade Lettice, medan hennes blickar sväfvade bort till den yngre brodern, som stod på något afstånd vid stranden af den lilla strömmen samt plockade gröna blad af buskarne och kastade dem i vattnet. Det är en lång, svår resa, och master Patrick är ju icke ännu fullxomligt återställd från sin långvariga sjuklom?, tillade flickan, som yttrade dessa ord ned en viss allvarlig värdighet, hvilken hon såsom matmoder i sin fars hus stundom anog och som gjorde henne många år äldre in hon verkligen var. ?Patrick är icke stark, det är sannt?, svarade lord Gowrie, inom sig leende öfver in egen skönhet och styrka; men jag kall beskydda honom — han skall följa ned sin broder.? Ja, sade Patrick, som tycktes hafva shört samtalet. Men han yttrade ingenting vidare; han talade icke mycket. Den unge orden och Davie Calderwood började nu edogöra om den föreslagna resan; men Patrick satte sig vid flodens strand och börade afplocka och undersöka några vilda Blommor, som om hans botaniska studium rerit det enda i verlden som roade honom. (Forts. följer.)