Aftonbladet – 14 september 1864, sida 2

ögonbryn sammandrogos och hans smärta. välbildade figur, tycktes växa till en kämpa gestalt. Davie Calderwood såg på honom och darrade. ?Ni är en sann Ruthven, modig och djerf; men ni är ej lik earlen af Gowrie?. sade han. Jag ser i ert anlete er farfa ders drag — hans, som slog Rizrio i Holyrood !? Och då jag befinner mig i Holyrood — antingen jag smyger mig dit eller med svärdet banar mig vägen — skall jag knäfalla på det blodiga golfvet der och bedja himlen förunna mig att också få blifva en lika trogen hämnare.? Men i nästa ögonblick sökte han, nu såsom ofta eljest, att mildra intrycket af sina ord med ett skämt och sade vänligt till brodern: Seså, Patrick, se då ej så bedröfvad ut. Vi hade ju goda nyheter — det är du som skall berätta dem för vår goda lärare, det är du som skall säga honom att vi båda måste i natt, i denna natt begifva oss på vär till vårt gamla, glada Skottland.? Hvem talar om gamla, glada Skottland ?? sade en röst bakom dem. Denna stämma var visserligen ungdomlig, men egde dock något af denna oförklarliga klang, som alltid antyder någon af dessa lifvets lärdomar, hvilka i sorg eller glädje, dock ibarnets fria bröst qvarlemna o qvinnans hjerta. Lord Gowrie vände sig hastigt om och såg på Lettice hänryckt, men blygt, som ynglingen betraktar sin första kärleks föremål. Derpå upprepade han sitt beslut att resa till F dinburgh, ehuru icke så glädtigt som nyss. Lettice hörde denna nyhet, såsom det syntes utan särdeles rörelse, om man undantager att heones små hvita händer — ice var en liten, varelse — härdt k fillsemptns. Det finnes dri