Aftonbladet – 14 september 1864, sida 2

— — ——Ä —— ännu samma trogna skottska hjerta i sitt bröst. Kanske detta hjerta sörjde mera öfver Patricks öde än öfver Williams, ty den förre var som hans far före honom en tyst och stilla yngling, som älskade studier, framför allt filosofi och magi; den sednare deremot var djerf och mod , plågades af sin tvungna overksamhet och längtade att få träda i sina förfäders fotspår, äfven om de skulle leda till samma blodiga mål. Nå väl, goda mästare4, sade William, när ni gråtit nog med Patrick, så kanske ni vill höra mina nyheter.? Från er moder, kanhända, den arma jagade dufvan, som trött af ålder och lefvånde, flyger hit och dit bland spillrorna af sitt bo? Lord Gowrie — låtom oss gifva honom denna titel, buren endast i tre månader, då förbjuden att uttalas, men som dock ömt dröjde på hans båda trogna vänners läppar, ty Davie Calderwood och hans dotter Lettice kallade ynglingen helst med detta namn — lord Gowries panna mörknade och han lade ofrivilligt handen på den plats der hans svärd borde varit. 2 Ah, jag glömmer att jag ej är någon lord, ej dn skottsk riddare?, sade han half högt, ?utan blott en stackars student här i Cambridge. Men?, tillade han och hans ansigte klarnade, ?men ehuru blixten träffat trädets stam och dess båda bästa grenar, ehuru de andra äro föraktade och trampade under fötterna, så finnes det dock lif — friskt, odödligt lif i det gamla trädets rot. Det skall slå ut nya skott och växa upp för att skydda henne — min ädla, lidande moder — den första, den bästa, den... nej, hon skall icke blifva den sista lady Gowrie? Id rd brann en ännu varnare