Aftonbladet – 13 september 1864, sida 3

egendomarne. I Danmark kunde den nya inrättningen icke bestå; emedan den danIska allmogen då var härdt tryckt; der måste man taga sin tillflykt till främmande äfventyrare och till en del till norska bondgossar för att fylla lederna. Medan man Isäledes i Danmark först långt sednare, omkring år 1800, kunde upptaga idn om en nationel armå, trildes och uivecklades deremot både i Sverge och Norge de der upp rättade nationella armåer, och äro i väsentlig grad på den af dessa konungar gifna grund framförda till innevarande dag. Den ursprungliga stora likheten dem emellan har dock småningom gått förlorad, i Sverge specielt genom Karl XI:s indelningsverk, hvarigenom den svenska armån, ännu mera lokalt organiserad, blef omedelbart förbunden med och underhällen af jorden, i det hvarje indelt? eller nationel soldat tilldelas ett litet men en gäng för alla fast och bestämdt boställe, — i Norge derigenom att man förmedelst olika bestämmelser och lagar gått en mutsatt väg, attlossa eller upphäfva den lokala indelningen, nemligen Legderna? och distrikterna, och således återigen närmat sig den utveckling, de militära förhållandena på sednare tider fått i Danmark. Angående vår egen armå blef det gamla regementsbandet och den under 200 år temligen väl utarbetade organisationen upplösta och slitna från hvarandra strax efter föreningen med Sverge; de gamla historiska regementena Söndenfjeld, Nordenfjeld, Akershuus, Opland, Throndbjem, Bergenhus och Vesterlanene, försvunno med sina minnen, på samma gång armån reducerades till hälften, och lemnade plats för de nuvarande kårerna med deras mindre lyckliga organisation. Jag har hört berättas, att Carl Johen, då förslaget härom förelades honom, öfverraskad skulle ha frågat: Men hvartör upplösa edra sköna regementen? 1 hvarje fall kunna vi, den nu lefvande generationen, som står mer aflägsen från de då verkande orsakerna, hafva skäl att fråga så. Armen blef ny, det blef den unga norska armen, mycket skulle göras nytt under mycket famlande, i det traditionerna och de gamla banden blifvit till en del afskurna. För att om möjligt åter knyta dem tillhopa, lämpade efter den ståndpunkt som nu bör intagas, är den uppgift naturligast, som nu föreligger. Att närmare ingå på dessa förhållanden, hör naturligtvis icke hit; jag vill blott anmärka, att med den nuvarande kårindelningen är det så godt som omöjligt att rycka i fält utan stora omskapningar; en lösning är dock sannolikt förestående, och det torde derför vara så mycket mera tillräckligt att här blott summariskt omtala våra stridskrafter. I. Linien räknar 12,000 menige, eller med officerare, underofficerare och spel m. fl., ungefär. . . 14,000 man. I. Förstärkningen utgör omkring ... cec 8,000 man. III. Reserven . . ss so ccc 11.000 man. IV. Landtvärnet . . . . . .v 11,000 man. Tillsammans omk. 44.000 man. Skyttelagen räkna omkring 12,000 man, hvilka dock till betydlig del ingå uti ofvan uppgifna summor. Enligt den år 1856 nedsatta gemensamma försvarskommissionens betänkande, som året derpå i det väsendtliga bifölls i sammansatt statsråd, skulle hvaridera af de förenade rikena ställa 272 proc. af sin folkmängd såsom mobil gemensam armt eller unionskontingent, hvilket för Norge utgjorde 37,500 man, hvaraf de 24,000 skulle vara landtrupper och de 13.500 sjötrupper. Huruvida vi emellertid skulle se oss i stånd att på en gång, utom! värnet och de nödiga depöterna eller ex olorna, älla ofvannämnda 24,000 man i fölt och dmaktihålla dem, är tvifvelaktigt; en arm om 16 — 18000 muan, sumtidigt in en 8 — 6000 man höllos färdiga till komplettering, är troligen allt, hvad vi sjeltiva för en kortare tid skulle utan alltför orimliga ansträngningar åstadkomma. Vår armes svaghet består, utom infantericts svoga kårindelning, hvilken som sagdt icke tillåter öfvergång till krigsfot utan ny indelning, uti brist på tillräckligt e antal officerare och en alltför kort utbildningstid för soldaten. Men dessa brister skola vi hoppas blifva afhjelpta och å andra sidan är vår armå relativt väl utrustad med afseende å materiel och vapen, och vi kunna ej heller betvifla, att vårt folk nu såsom alltid skall lemna mycket ooda elementer till en armå, hvilket dock trots krigskonstens alla uppfinningar blir det förnämsta. Angående svenska armen har major An-. kjer i Universitetstidskriften gifvit en karakteristik, som visserligen i flera afseenden itergifver den allmänna uppfattningen utom Sverge och som jag derför tillåter mig att förutskicka, om han än kanske i mindrel orad tagit det ungdomliga element i be-l, traktande, som beväringen infört i armen: Ingen annan europeisk armå är till den rad en stående armå? som den svenska; ej blott befälspersonalen, utan ock hela mas-: san af soldater har gjort krigaryrket till sin lefnadsuppgiltt. Å andra sidan skiljer sig dock denna armå väsentligen från andra: stående armåer derigenom, att den till största delen har en lokal organisation, är bun-, den vid jorden och att den, med undantag . af årliga temligen korta öfningstider, icke l:1 drager soldaten från det borgerliga lilvets sysselsättningar eller från hemmets och familjebandets gagneliga inflytande. Svenska! armåen är derför otvifvelaktigt fri från de oraliska olämpor, som i allmänhet anses rbundna med en stående arme; men det är icke osannolikt att dess organisation deremot medför militära olämpligheter, isynnerhet på grund af manskapets höga medelålder. som icke kan blifva utan bety