Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

på sin egen säkerhet och öfverlemna Calchas hjelplösa kropp åt en säker förstöring. Vildt larm, höga rop af jemmer och förtviflan antydde att det brinnande templet, ehuru hett som en ugn, ännu var skådeplatsen för en mordisk och onyttig strid. Dess försvarare hade pgifvit exemplet på en skojs blodsutgjutelse, och romarne, hvilraseri stlegrats ända till grymhet, gaf icke mera någon pardon. Johannes af Giscala och hans följeslagare fortsatte ännu ett motstånd, så mycket mera förfärligt som det var ett resultat af förtviflan. Jagade från mur till mur, från tak till tak, från våning till våning, fortforo de att kämpa så länge ännu en gnista af lif och kraft fanns qvar i dem; och de som icke mer. egde nägra vapen eller inneslötos af ett öfverväldigande antal, hoppade ned likt vansinniga, och förgingos ömkligen i lågorna. Men ehuru vapen brukades och blod flöt och män fäktade i tusental deromkring, låg dock Hedningarnes Förgård tyst och ötvergifven, med sin stenläggning betäckt af döda. De enda lefvande varelser, som funnos der, vore de tre som hade stått der på morgonen, bundna och dömda till döden; och af dessa hade en redan sin fot på gränsen mel lan lif och evighet. Jag öfverger honom inte, sade Esca till sin bleka följeslagerska; men du Mariamne har nu en möjlighet att komma undan. Om du bara kunde komma i tillfälle att få tala med någon af de romerska befälhafvarne. Hvad var det Hippias sade om tionde lenen och Licinius? Om du bara konde a honom, skulle han säkert skona dig för min skull. sOch jag skulle lemna dig för att dö vär !4 svarade Mariamne. OO, Esca, hvad skulle väl lifvet sedan vara för mig! Dess