Aftonbladet – 13 september 1864, sida 2

kar, af hvilka byggnaden var uppförd; eå lunda fortplantade sig elden från galler till galleri, från våning till våning, till des: alltsammans var insvept i en enda ofantlig flamma, Från hvarje qvarter af staden, från Agrippas mur till oljoberget, från assyrier. nas läger till Hinnons dal betraktade be störta ansigten, tillhöriga vän eller fiende, hvita af fasa, vrede eller förvåning, denns rullande eldpelare, som alltmera vidgade sig. alltmera höjde sig i sommarluften , med hvarje vindkast allt mer utvecklande del hemska förstörelsebaneret med sina klufna, röda, eldfärgade tungor. Judarne visste nu att deras stora hemsö. kelses dag var kommen — att den förbannelse, som så länge hade sväfvat öfver de ras hufvuden nu utgöt sig i strömmar af eld — att deras helgedom var förstörd, deras lycka för alltid krossad, sjelfva deras existens såsom nation för alltid förintad. Sjelfva de romerska legionerna, som nu ryckte an i slutna led för att fullborda temp lets intagande, betraktade den brinnande byggnaden med deltagande och bäfvan; och Titus sjelf bortvände sitt hufvud med en medlidsam suck, ty han skulle gerna velat skona fienden, om denna blott hade förtroende till honom, skulle gerna velat rådda detta minnesmärke af deras religion och nationalitet, för deras ära likaväl som för hans egen. Under det lågorna hoppade, röken hvirflade omkring och de väldiga stockarne ramiade nedåt alla sidor, i sitt fall uppsändande skurar af gnistor — medan sjelfva marmorn glödde och sprack sönder af hetta, och den dyrbara metallen nedflöt från taket i smältande eldströmmar, kunde Esca och Mariamne, fastän halft qvätda af rök och hetta, likväl ännu icke förmå sig att tänka