Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

Hippias: ?Der borta är en skatt,ssom är värd ett konungarike. Jag vill vinna den med min egen hand åt legionen och dela den lika mellan er alla! En sådan utsigt eldade gladiatorerna till det mest vilda och öfverdådiga mod; ehuru mången tapper fäktare föll med ansigtet mot marken, och månget djerft öga kastade en sista blick på det efterlängtade bytet innan det för evigt slöts af döden, gingo dock de öfverlefvande fram med verkligt beserkaraseri, till dess gården var beströdd med tik och stenläggningen slipprig af blod. Under ett uppehåll i den fram och tillhaka vacklande striden och medan han samtade sina män till ett nytt och afgörande anfall, fann sig Hippias händelsevis strax invid det hörn af gården der Esca och Mariamne ännu stodo lutade öfver Calchas ut räckta kropp. Utan att visa ringaste tecn till öfverraskning eller svartsjuka, med sitt vanliga bekymmerlösa, halft föraktliga skratt, igenkände fäktmästaren sin fordne lärjunge och flickan, som han en gång för hade sett i portiken till tribunens hus i Rom Aflyftande sin tunga hjelm, torkade han sin parina och lutade sig för ett ögonblick mot sin sköld. j Gå till eftertruppenX, sade han, och tag flickan med dig karl, efter som hon tycks hänga som en hund omkring halsen på dig öfver allt der det är strid å färde. Ofverlemna er åt tionde legionen och säg Licinius, som kommenderar den, att I ären mina fångar. Detta är din enda utsigt tili räddning, min hulda sköna, och ingen al ditt kön har ännu haft skäl att ångra sit! rtroende till Hippias. Helsa honom äfven än mig, Esca, att om han inte skynda: sig, så tar jar templet med alla dess tillhö righeter utan hans hjelp. Bort med dig licka, här är inte någon plats för en qvinnu. För bort henne så fört du kan! Men britten pekade på Calchas, som åter hade förlorat medvetandet, och hvars hulvud hvilade mot Mariamnes knä. Hans åtbörd fästade Hippias uppmärksamhet på mar