Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

soldater bäst förstå och värdera i farans ögonblick. Han hade icke väl kommit in på gården, genom dess halfförstörda port, förrän han blef varse de ännu glödande kol, som den varnande profeten hade kringkastat på stenäggningen. Dessa lärde honom genast ett förträffligt medel till barrikadens förstöring, och han helsade de tillbakaträngda gladiatorerna med mäånget mustigt skämt öfver deras enfald att icke hafva fallit på denna tanke. Ropande på Hirpinus, som nu kommenderade återstoden af den förlorade legionen, att han skulle hopsamla sina följeslagare, bad han dem under sitt stormtak närma sig barrikaden för att sätta eld derpå. Dess försvarare äro inte i stånd att skaffa sig en enda droppe vatten, sade han skrattande. De ha intet medel att släcka elden; inom fem minuter skall det torra trävirket stå i ljusan låga, och inom tio skola vi få en rykande öppning, tillräckligt stor för mig att rida igenom med elefant och alltsammans ! Med tillhjelp af de nya förstärkningarne skyndade gladiatorerna att åtlyda befallnin gen; och inom kort började rök och lågor att slå upp från det torra trävirket. Tribunen hade tid att luta sig fram öfver sin elefant och fråga Hirpinus hura det stod till med hans anförare, Med dyster min och tungt hjerta pekade den gamle fäktaren pi marken, der Hippias låg med lugnt och stelt ansigte och med högra handen hårdt sluten omkring svärdet, Habet I utropade tribunen med ett rått skratt, tilläggande för sig sjelf, då Hirpinus med butter min vände sig ifrån honom, min sista rival är stupad, det sista hindret undanröjdt. Ånvnu ett lyckokast, och det stora spelet är vunnet!X (Forts. följer.)