Aftonbladet – 12 september 1864, sida 2

miska situation ställde till deras förfogande, för att sjelfve och egenhändigt sätta en gräns för hvad de funno för godt att kalla träldom. De hafva funnit beqvämare, att deras bröder i Tyskland bragte dem en lix och färdig frihet, tillkämpad af organiserade trupper. Välan! så låt dem nu betala denna frihet, som de mottagit af främmande händer! Låt dem betala den, om ej för annat, så för att plikta litet! Deras klagan kan icke röra förnuftigt folk. Viepara vårt medlidande för olyckor af annat slag. I afseende på den nyligen offentliggjorda Manderströmska depeschen af den 5 Öktorber 1863 yttrar Fedrelandet: Denna depesch har, såsom den sjelf angifver, icke blifvit meddelad vår utrikesminister i afskrift, och deraf kan man sluta, att grefve Manderström vid dess afsändande icke tillagt de deruti yttrade betänkligheter mot Novemberförfattningens framläggande för riksrådet sådan vigt, att de borde hafva något inflytande på de då förda allians underhandlingarne. Men då förstå vi heller icke, hvarför depeschen nu, trots sin förtroliga karakter, oftentliggöres, om icke grefve Manderström dermed skulle förbinda den mindre aktningsvärda afsigten att vilseleda allmänna meningen så väl i Sverge och Norge, som i Danmark. Vi vilja icke gerna misstänka honom derför; men vi nödgas ställa den frågan till Postoch Inrikes Tidningar, om depeschen verkligen här finnes i hela sitt oafkortade innehåll, eller om icke något, specielt en slutsats, blifvit utelemnad. I vår utrikesminister finnes väl ingen afskrift derutaf, men det finnes en anteckning af några ord, som skulle stått i depeschen, och dem vi efter inhemtad underrättelse tryckt den 15 April detta år och upprepat den 3 September. Dessa ord innehålla en försäkran, att antingen en allians afslutes eller icke, så kan Danmark i händelse af ett angrepp från Tyskland likafullt räkna på de förenade rikenas bistånd. Det är klart, att om en sådan försäkran slutat originaldepeschen, så måste de deruti uttalade betänkligheter, på hvilka defeschens författare sjelf icke lade synnerig vigt, då han icke ville hafva en afskrift deraf öfverlemnad till vederbörande regering, ega ännu Mindre praktisk betydelse, och väsentligen blott vara att anse som en hjerteutgjutelse, hvilken lika väl kunnat besparas. Sannolikheten af att dessa ord verkligen stått i depeschen, och att nyss anförda uppfattning deraf är riktig, bestyrkes i hög grad genom hvad sednare yttrats och inträffat, och som här kortligen skall återkallas i minnet. En sednare (möjligen telegrafisk) depesch från grefve Manderström till grefve Hamilton i medlet af Oktober förklarade, att om man från dansk sida påstod alliansens afslutande, så skulle det också ske; denna depesch synes rent ut hänvisa på detta troligen uteslutna yttrande. Den 27 Oktober framlade grefve Manderström i öfverensstämmelse med denna sin förklaring i unionelt statsråd sitt utkast till instruktioner för afslutande af ett försvarsförbund, och detta utkast sändes till norska regeringens betänkande, som ingick först den 15 November. Slutligen har grefve Manderström sjelf i sin depesch till grefve Hamilton den 16 November både både uttalat sin glädje öfver att det nya grundlagsförslaget var afgjordt före kung Fredrik VII:s död, och förklarat, att deinledda underhandlingarne om allianstraktaten skulle gå sin naturliga gång; frän vår sida — tillägges der — skall åtminstone ingenting förändras i vårt tänkesätt och våra afsigter.? Det är ju alldeles klart, att grefve Manderström icke kan hafva kallat Novemberförfattningens antagande lyckligt? och yttrat glädje deröfver, om han verkligen ansett den skadlig och innefattande tillräcklig grund att afbryta underhandlingarne; och det är likaså klart, att dessa icke kunnat blifva afbrutne den 5 Oktober, då de ännu fortgingo den 16 November. Endera af följande tvenne alternativer synes alltså vara det enda man kan sluta till af depeschen den 5 Oktober. Antingen har grefve Manderström, ehura han förut beständigt rådt Danmark att följa en mera bestämd politik mot Tyskland, och särskildt att raskt och fullständigt afsöndra Holstein, verkligen ett ögonblick blifvit förskräckt öfver Novemberförfattningens framläggande för riksrådet, eller snarare öfver det medföljande kongl. budskapet, och gifvit denna sin förskräckelse luft inför sin politiske representant och personlige vän i Köpenhamn, samt låtit vår utrikes minister höra denna depesch för att anbefalla honom framtida forsigtighet, just med afseende å det föreslagna försvarsförbundet. Eller också har grelve M. begagnat en strömförändring i 3venska statsrådets sinnesstämning eller måhända snarare dess direkta motstånd mot försvarsförbundet att genom depeschen af den 5 Oktober göra allt i ordning till för handlingarnes afbrytande, om det en gång skulle lyckas omstämma konungen och derigenom befria grefve M. sjelf :rån sina mot honom åtagnoa förpligtelser: Detta lyckades först efter kung Fredrik den sjundes död möjligen genom fransyskt inflytande, hvarpå grefve M. också afbröt underhandlingarne enom sin depesch af den 2 December. Men å det var så utomordentligt svårt för honom att komma fram med någorlunda anständiga skäl derför, alldenstund han i denna depeseh måst uppställa klena sofismer och rent af lättsinniga påståenden för att betäcka sitt återtåg. Mvarför ekulle han då